Den globala övervakningsstaten

Glenn Greenwald berättar historien bakom förra årets avslöjande av massövervakningen på internet. Vad som träder fram är ett gryende hopp om medborgerligt ansvar.

Glenn Greenwald
Overvåket. Edward Snowden, NSA og overvåkningsstaten
Oversatt av Eivind Lilleskjæret og Gunnar Nyquist
Cappelen Damm, 2014

Det är lätt att klumpa ihop dem. De befinner sig båda i ett slags limbo, som om historier av deras slag i vår tid måste köra fast i en utdragen pinsamhet, den ene på Ecuadors ambassad i London, den andre i Putins Moskva, men ju mer jag läser desto större blir skillnaderna mellan Edward Snowden och Julian Assange. Snowden är något helt annat än Circus Assange. Hos honom finns inget av Assanges blandning av paranoia, cyberoptimism (intelligens är addition: tusen hopkopplade amatörer har tillsammans bättre omdöme än en erfaren specialist) och självhävdelse. När Snowden motiverar vad han har gjort resonerar han torrt, klart och modigt. Framförallt ger han ett mycket konsekvent intryck.

Elfte september-attacken fick honom att ta värvning i armén för att åka till Irak, berättar han för Glenn Greenwald. Han verkar ha gjort det av idealistiska skäl, som om han trodde på den officiella retoriken. Han passar inte som soldat och efter ett par veckor har han genomskådat slagorden: Irakkriget handlar inte om att befria befolkningen från Saddam Hussein. Han börjar arbeta åt CIA och NSA, gör en snabb karriär som datasäkerhetsexpert, men blir lika besviken på dem när han förstår vad de ägnar sig åt: »Jeg kunne se droner i sanntid mens de overvåket folk de kanskje skulle drepe. Du kunne se hele landsbyer og se hva folk drev med. Jeg så NSA følge folk på internett mens de tastet. Jeg ble klar over hvor invaderende amerikanske overvåkningskapasiteter var blitt.«

Han blir desillusionerad, men reagerar med att envist hålla fast vid de samhälleliga ideal som han anser att armén och NSA har svikit. Till Greenwald säger han: »Jeg vil ikke bli en som er redd for å handle til forsvar for mine prinsipper.« När den brasilianska tv-kanalen Globo intervjuar honom i Moskva säger han att han fortfarande tjänar sitt land; det hörs att beslutet att avslöja vad NSA håller på med är en konsekvens av de principer han tror på.

Han samlar material under lång tid och bestämmer sig för att läcka det till den amerikanske journalisten Glenn Greenwald, vars samhälleliga engagemang har väckt hans förtroende. Vid den här tiden skriver Greenwald för The Guardian, någonting som garanterar maximalt medialt genomslag för avslöjandet. Och så håller alltihop på att stupa på att Greenwald inte orkar installera ett krypteringsprogram för att kommunicera med sin anonyme uppgiftslämnare. Efter ett halvår kontaktar Snowden dokumentärfilmaren Laura Poitras och får henne att övertyga Greenwald om att en viktig story finns inom räckhåll. »Så nær var jeg å gå glipp av en av de største og mest betydningsfulle nasjonale sikkerhetslekkasjene i amerikansk historie«, skriver Greenwald.

Tillsammans med Guardian-journalisten Ewen MacAskill reser Greenwald och Poitras till Hongkong, där de möter Snowden och blir förvånade över att han är så ung. Poitras har också dragit in Washington Post, vilket gör de andra irriterade. Det uppstår en kapplöpning mellan The Guardian och Washington Post om vem som ska hinna först med avslöjandet; dessutom finns det misstankar om att Washington Post läcker uppgifter till amerikanska myndigheter.

NSA:s enorma datainsamling motiveras med att de vill upptäcka och stoppa nästa terroristattack i förväg. Det är begripligt, det är rent av vad jag väntar mig att ett välfungerande samhälle ska försöka göra. Men inget i Glenn Greenwalds bok antyder att någon har ägnat en intelligent tanke åt hur man identifierar terrorister innan de har gjort allvar av sina planer. Hur skiljer man dem som är på väg att genomföra ett attentat från dem som bara fyller diskussionsforum med prat om våld?

Efter 9/11 har NSA slagit in på det mest naiva spår en underrättelsetjänst skulle kunna välja: Vi måste ha alla data, alla mail, alla telefonsamtal. Istället för att bli bättre på att hitta nålar har de övergått till att samla ihop världens största höstack, i hopp om att nålarna ska vara vänliga nog att följa med av sig själva. Man har tappat nålarna ur fokus och blivit besatt av att samla hö: inte ett enda strå får gå förlorat! Fokuserar man på fel sak bygger man en organisation som snart inte kan annat än att samla in hö. Att den är bäst i världen på det är en klen tröst när den missar nästa lilla nål.

Å andra sidan, skulle en cyniker säga, vet vi ju redan exakt vilka som är farliga. Nämligen frustrerade unga män, oavsett vilken ideologi de bekänner sig till. Som av en händelse håller vi samtidigt med övervakningssamhället på att få den mest frustrerade generationen på länge: arbetslöshet, pessimism, rädsla och irritation växer överallt. Gissa om det kommer att smälla igen.

Greenwald skriver att vi-måste-ha-allt-filosofin infördes av general Keith Alexander, som ledde NSA 2005–2014. Alexander satte den först i verket i det ockuperade Irak, där han för att skydda trupperna ville övervaka all telekommunikation från hela befolkningen, och tillämpade den sedan på USA – och på resten av världen. Att övervaka internet innebär att samtliga former för mänskligt umgänge underkastas granskning, kommenterar Greenwald, eftersom internet har blivit en plats för allt från socialt skvaller till bankaffärer.

Några siffror för att visa vilka proportioner det handlar om: under en trettiodagarsperiod 2013 samlade NSA in uppgifter om 500 miljoner mail och telefonsamtal från Tyskland och 2,3 miljarder från Brasilien. Redan innan NSA:s övervakning var känd skrev säkerhetsexperten Bruce Schneier att »big data« är en fullständigt bakvänd metod om man vill avvärja terrorism (»Why data mining won’t stop terror«, Wired 9 mars 2005). Man kommer bara att dränka sig själv i skräpdata. I sin artikel ger Schneier ett välvilligt räkneexempel: om vi antar att systemet har 99,9 procents träffsäkerhet kommer det att generera en miljard falsklarm för varje verklig terroristsammansvärjning det identifierar.

Snowdens dokument avslöjade alla som lögnare. NSA har ljugit för kongressen om vad de sysslar med. Obama, som gick till val med löftet om att införa »den mest åpne statsadministrasjonen noensinne« i amerikansk historia, ljög för befolkningen när han påstod att deras telefonsamtal inte kan avlyssnas utan domstolsbeslut. Google, Facebook, Yahoo, Apple och Microsoft (som äger Skype med över 600 miljoner användare) har i åratal gett NSA tillgång till sina användares data. Samtidigt som Microsoft gjorde reklam för molntjänsten Skydrive (»Vi mener det er viktig at du har kontroll over hvem som har og ikke har tilgang til dine personlige data i skyen«) gjorde de sitt bästa för att underlätta åtkomsten för NSA, visar ett av dokumenten i boken. Nästa gång min mobiltelefon vill att jag ska hämta en uppdatering till Facebook eller Twitter med ospecificerade »förbättringar« och »buggfixar« – vad är det jag egentligen får?

Greenwald har avstått från all sensationalism och pressar inga övertolkningar ur sitt material – hans story är så stor att han inte behöver göra det. Snowdens egen röst förekommer relativt sällan i boken, trots att han är en idealisk intervjuperson – välformulerad och skärpt. Antagligen för att Snowden själv vill ha det så: fokus ska ligga på saken, inte på honom. Overvåket består mest av Greenwalds referat av det material som Snowden har läckt. Det är ett invecklat material och beskrivningen blir tidvis en aning snårig. Jag önskar att Greenwald hade gett en tydligare översiktsbild av de övervakningsprogram som har blivit kända.

Ett sidotema i boken är Greenwalds frustration över att media, framförallt i USA, har blivit fega och patriotiska. Istället för att granska makten har tidningar och tv lydigt återgett myndigheternas berättelser om kriget i Irak och kriget mot terrorismen. Där finns också ett annat, oroväckande tema. När Greenwald beskriver arbetet med att förbereda publiceringen i The Guardian märks det hur mycket inflytande myndigheterna har fått över pressen i frågor som anses röra rikets säkerhet.

Meddelarskyddet är ännu en av de rättigheter som väger lätt i kampen mot terrorismen. Obama-administrationen har åtalat fler »whistleblowers« än någon annan amerikansk regering. »Bare noen uker før jeg reiste til Hongkong, ble det kjent at Obamas justisdepartement hadde fått en rettslig fullmakt til å se gjennom e-postene og telefonloggene til reportere og redaktører i Associated Press i et forsøk på å finne kilden til en artikkel«, skriver Greenwald. När tidningar skriver om underrättelsetjänsten och andra känsliga ämnen är det praxis att låta myndigheterna få se materialet i förväg. Den brittiska underrättelsetjänsten GCHQ hotade med åtal om inte The Guardian gav dem allt material de fått från Snowden och upphörde med publiceringen. Storbritannien har ingen grundlagsskyddad pressfrihet och tidningen hade sannolikt blivit fälld. Hotet slutade i en absurd kompromiss: redaktörer från The Guardian förstörde en laptop med vinkelslip medan representanter för GCHQ såg på.

Har övervakningsprogrammet räddat världen från några terroristattacker? »Vi känner till minst femtio hot som har avvärjts«, sade Obama när han försvarade övervakningen. Femtio hot krympte sedan till en tumme. Tillfrågad om saken kunde John Inglis, NSA:s högsta civila chef, bara peka på att övervakningen har hindrat en grupp personer att överföra pengar till terroriststämplade al-Shabaab i Somalia (The Guardian, 10 januari 2014). En granskningskommission kom till slutsatsen att övervakningsprogrammet »ikke var avgjørende for å hindre angrep« och att de användbara upplysningar som man har fått »med letthet kunne ha vært innhentet tidsnok ved hjelp av ordinære rettskjennelser«, skriver Greenwald.

De omfattande övervakningsmöjligheter som NSA har fått för att spåra terrorister – eller utvecklat på egen hand, i strid med konstitutionen – kom snart att användas även för andra syften. »Det store flertallet av programmene hadde beviselig ingenting med nasjonens sikkerhet å gjøre«, säger Greenwald. »Dokumentene etterlot ingen tvil om at NSA i like stor grad drev med økonomisk spionasje, diplomatisk spionasje og overvåkning av hele lands befolkninger, uten at det forelå noen mistanker.« USA har spionerat på sina NATO-vänner, på FN och EU, på brasilianska oljebolag och internationella hjälporganisationer.

Övervakningen kunde inte hindra bomben i Boston 2012, men den har gett myndigheterna ett utmärkt verktyg för att trakassera oskyldiga. Ett av Snowdens dokument visar, enligt Greenwald, att »NSA har overvåket nettaktivitetene til personer de mener uttrykker «radikale» tanker, og som har en «radikaliserende» innflytelse på andre«, trots att »ingen av de aktuelle personene er medlem av noen terroristorganisation eller involvert i terrorplaner«. Det vill säga: man har övergått från att försöka förhindra våld till att registrera åsikter. »An intelligence apparatus ostensibly designed to prevent another September 11 is now also used to harass Occupy Wall Street protesters, keep a permanent eye on antifracking activists, and watch for illegal immigrants«, kommenterar redaktörerna i ledaren för nummer 18 av den amerikanska kulturtidskriften n+1.

Greenwalds huvudargument mot massövervakningen är att den i grunden förändrar hur vi agerar som medborgare: »[I]nnbyggere som er klar over at de alltid holdes øye med, blir raskt medgjørlige og fryktsomme.« Jag är inte säker på att det är den enda konsekvens övervakningen kan få. När allmänheten får veta att myndigheterna övervakar allt de gör utan hänsyn till lagar och regler kan det lika gärna ha en desillusionerande och demoraliserande verkan. Allmänheten börjar tänka att inget annat än makt är rätt: om de däruppe är korrupta skurkar kan jag också vara en korrupt liten skurk när jag kommer undan med det. Att förstöra det gemensamma förtroendet måste vara bland det värsta man kan göra med ett samhälle.

Utöver sitt avslöjande har Snowden gjort något annat, något som inte är lika dramatiskt, men ändå värdefullt. Lyssnar man på hans intervjuer märker man det efter ett tag. När han svarar på frågor hänvisar han hela tiden till principer om medborgerligt ansvar och till idén om ett rättfärdigt samhälle – jag trodde knappt att det fanns någon som argumenterade så längre. Det är som att höra ett språk som nästan har slutat att användas i offentligheten. Och det märks att han menar allvar. Genom att argumentera på det sättet – och genom den personliga risk han har tagit – återupprättar han samhällets bästa principer och ger dem nytt liv.

___

Det material som Snowden har läckt är inte uttömt. Nya avslöjanden fortsätter att komma, senast i Danmark och Tyskland. Greenwalds och Poitras fortsatta arbete med materialet kan man följa på sajten The Intercept.