Den enfaldiga visdomen

ESSÄ. Anna von Hausswolff knyter an till en mystisk källa som ska rena lyssnarna.

Den svenska artisten Anna von Hausswolff har sedan debuten Singing From the Grave (2010) kännetecknats av den dramatiska rösten, liksom de starka känslorna, den musikaliska intensiteten, det oblyga allvaret. De senaste albumen har rört sig mot längre och alltmer komplicerade låtstrukturer: musiken sväller och stannar upp, takter skiftar och drivs mot urladdning, melodier konkretiserar och svävar ut i stilla atmosfärer. Att hon gärna utnyttjar hela registret var tydligt när hon framträdde på Vasateatern i Stockholm den 1 april under en pågående Europaturné. Här var det synt, munspel, akustisk såväl som elektrisk gitarr, och en sång som gick från falsett till viskningar och skrik, samt ett kompband som tagit mer och mer plats, en regelrätt rockuppsättning som pendlade mellan drömska partier och ett högljutt tumult. Hon lyckas med att vara både publikfriande och gåtfull. Men det som alltmer utkristalliseras i hennes musik är en teatralitet, en utveckling inte bara mot ett brett känslospektrum, utan en cirkulär rörelse som manar fram ett slags sökande, en dramaturgi som också kunde handla om individuell erfarenhet, artistens såväl som lyssnarens.

En skiva som kanske inte är ämnad för den breda massan är von Hausswolffs senaste utgåva, Källan (Betatype), släppt strax innan julen 2016. Tolvtumsskivan gavs ut i 500 exemplar på hennes eget skivbolag Pomperipossa Records, tillsammans med 500 exemplar på det engelska bolaget Ash International. Samtliga omslag är numrerade och signerade av artisten själv och sålde slut på enbart förhandsbeställningar. Också för en internationellt etablerad artist är idén om att ge ut sitt senaste alster i en begränsad upplaga ett försök att hitta en betalande publik i svallvågorna av musikfildelning och streamingtjänster: hur ska du motstå en skiva som vidrörts av artisten? Eftersom varje exemplar bär hennes personliga prägel skapar det en aura av exklusivitet, det är ju bara en grupp av utvalda, den innersta kretsen eller de mest hängivna som får ta del av mysteriet. För det är ett slags ett mysterium som ligger till grund för Källan, inspirerad av Walter Ljungquists roman med samma namn från 1961. Här finns andliga undertoner såväl som någonting ordlöst, inte bara för att musiken är instrumentell, utan för att temat kring den mystiska källan rotar sig i en idé om en bortglömd folklig visdom.

*

Efter debuten bytte von Hausswolff pianot mot orgeln som sitt huvudsakliga instrument. Samtidigt saktade hon ner musiken och lade an ett smått sakralt tonläge, även om den effektfulla sången kvarstår som hennes mest karakteristiska uttryck. Anslaget är tungt, som om varje ton gällde livet, och vad vore ett mer lämpligt instrument för det än orgeln, vars högtidliga klanger pressas ner till havsnivå av von Hausswolffs utdragna stavelser, en röst som i likhet med en predikares tycks ha lika nära till klagan som till hyllning. På de följande albumen Ceremony (2012) och The Miraculous (2015) har hon rört sig mer och mer mot en ödesmättad postrock, där låtarna blivit längre och mer invecklade, nästintill symfoniska i deras uppbyggnad, och som tidvis inte tycks kunna bestämma sig för om det är en drömsk pop eller en tungsint postmetal som ska slås an. Rockinfluenserna var som tydligast när hon agerade förband åt extasrockgiganterna Swans under deras Europaturné hösten 2016. Formeln kretsade då framför allt kring volym och distorsion tillsammans med en dramaturgisk kurva vars utveckling mot allt större intensitet påminde om de svällande ljudväggarna hos bland annat Nadja och Godspeed You! Black Emperor, som en enda lång, utdragen befrielse.

De kursändringar som hon genomgått mellan debutens avspända pianostycken och den aggressiva rockvändningen kan ge sken av en artist som vänder kappan efter vinden, någon som månar mer om att vara rätt i tiden än att lita på ens egna uttryck, eller någon som helt enkelt tillåter sig att utforska tillfälliga nycker. Men mer troligt är att von Hausswolff inte sticker under stol med det faktum att hon gärna prövar sig fram, att utforskandet är viktigare än den rätta formuleringen. Tydligast är sökandet på Källan. Den instrumentala ep:n skapar en andäktig fond med hjälp av det borduntunga orgelmullret, en grundton som ledsagas av gitarrer och trummor som långsamt kulminerar på b-sidan. Stycket andas en majestätisk aura. Gitarrens monotona klanger slår revor i ett bottenlöst rum. Trummorna bara understryker allvaret. Men vi skrider egentligen inte framåt för vi har redan nått kulmen i och med den första orgeltonen. Vad som ges är gnistor av en konstant. Inte en källa, utan källan i bestämd form. There can be only one.

Men vad är källan för någonting? Upphovet till ep:n är ett uppdrag som von Hausswolff fick av Mike Harding, skivbolagschef på Touch, som bjöd in henne att framföra ett instrumentalt stycke för ett evenemang på Lincoln Cathedral i London 2013. Spelningen gavs senare ut som Källan (Prototype) (Touch, 2014) i en limiterad vinylversion av 500 exemplar. Liveversionen är verkligen en prototyp i bemärkelsen att den enbart består av monotont orgelsvall. Den är om möjligt mer andäktig än »betaversionen« av vad som ter sig som ett pågående arbete. I Walter Ljungquists roman med samma namn beger sig tre barn en sommardag i början av förra seklet på upptäcktsresa till en magisk skogskälla. Om källan får vi inte veta mycket mer än att mamman till ett av barnen hade sett platsen som barn och att den 13-åriga flickan har för avsikt att följa i moderns fotspår, för att »förrätta sin andakt« vid källan. Det är nog för att intressera Jerk Dandelin, den som står i centrum för flera av Ljungquists romaner och som här ges en inte obetydlig historisk inramning:

Han hade fyllt nio år den där sommaren, en sommar före de båda världskrigen, och han var en drömmare som stod med det ena benet i en dagsklar verklighet och med det andra i ett skapelsemysterium, i ett mytologiskt dunkel som han inte var i stånd att genomskåda, men i vilket han andades skapelsens morgonluft.

Här, som på många andra ställen i Ljungquists 40-åriga författarskap, tecknas ett kulturlandskap på väg att försvinna. En inventering av dessa terränger ges av kritikern och författaren Ulf Eriksson i en essä om Ljungquist (Montage, nr 3–4 1986): »Vi skönjer vita prästgårdar, gamla färgbleka vägmärken, handelsbodar, stenbroar, milstenar, odlingsrösen och lövängar.« Boken tar också stöd i det dunkel som barndomen ofta utgör, för det är där som »livets högsta hemlighet« bor. I barnet finns mer visdom än hos en vuxen, skriver Ljungquist, och det är en sådan paradox som berättelsen kretsar kring, i ett försök att fånga en erfarenhet som alltid är förbi. Även Jerks mamma Olga säger sig ha upplevt hemligheten som barn, men hur vet hon inte. När hon i sin tur talar om en »källa« säger hon att den finns inuti oss, den är nära men ändå så svår att komma åt och kräver oerhört mycket av oss innan den visar sig. »Det förflutna är dömt att dö«, säger hon. Men romanen betonar att det likväl lever kvar, vad dessa bönder och gårdsägare talar om som »det där«, arvet från tallösa släkten:

Det var »det där« som så ofta skymtade hos Olga – något som man kanske kunde kalla för »enfaldig visdom«? Men enfaldig var inte rätta ordet – det vara bara det att det föreföll som om det måste finnas något i ordets bästa och djupaste mening barnsligt hos de mänskor som förstod »det där«.

Upptäckten av den enfaldiga visdomen är inbäddad i ett farväl, för när barnen slutligen gjort resan inser Jerk att han aldrig skulle kunna tala om erfarenheterna. Han måste bära dem ensam, då det är någonting som dör i en om de släpps ut i »den stora, kalla, torra och känslolösa världen«. Vi måste på något sätt leva med båda alternativen, mystik och upplysning, tal och tystnad. Efter att Jerk tar avsked av sin uppväxt växer den i det fördolda och förbereder honom för en återkomst till »den djupaste sanningen« i barndomen, som all mognad innefattar. Vad som behövs är en förmåga till att glömma, men också en tillbakablick, en återvändo. Det har gått förlorat, men fortsätter att verka på avstånd.

Är det inte nästan som en signal till musiken? Om »det där« går förlorat när vi försöker sätta ord på det är det kanhända möjligt att närma sig det via omvägar, att omsätta det i ljud. Det är ju det som utmärker erfarenheten av en berättelse, ett stycke musik eller mognaden: du vet. Men för att förmedla erfarenheten går det inte att säga det rakt ut. Lyssnaren måste upptäcka den på egen hand. Och det är en plats som inte är omedelbart tillgänglig, enkel att identifiera eller bekant. Den är behäftad med en resa som går mot och tillbaka till det outforskade hos människan, enligt Ljungquist. På så sätt är det kongenialt att von Hausswolffs ep är en ordlös affär. Resan till barndomen, naturen och den form av bondementalitet som Ljungquist skriver om – i nivå med föreställningar om folket och en naturgiven kunskap – ges en musikalisk motsvarighet: vi ska höra och känna vad för slags insikt det rör sig om, ett åsidosatt eller bortglömt ursprung som inte kan förmedlas på rationell väg, utan blott som reminiscenser.

Men källan har också en personlig betydelse. När von Hausswolff läste boken för första gången kom hon att tänka på en snarlik plats som hon själv ofta besökte som barn, och som hon döpt till »det mirakulösa«. Skivan från 2015 som bär detta namn, The Miraculous, växte fram i ett försök att knyta an till platsen, men inte i avsikt att ringa in dess geografiska läge eller historia, utan i en strävan efter att gestalta specifika stämningar och erinringar anslutna till platsen, där hennes personliga minnen och släkthistorier vävs samman. Kanske kan detta också beskrivas som kroppens minne? I en intervju i tidskriften Sonic (#84, 2015) tar von Hausswolff avstånd från datorer, ljudprogram och digitala verktyg. Hon föredrar att höra »kroppen i instrumentet«: »Jag har alltid haft en idé om att musiken ska skapas av kroppen, att man liksom ska spela ackorden. Och inte ha metronom utan spela utifrån sin egna kroppsliga rytm så att man kan höra de olika musikernas personligheter i ljudbilden.« En betoning på det kroppsliga kan mycket väl kopplas ihop med sökandet efter »källan« eller »det mirakulösa«, där den fysiska orten ligger omlott med personliga hågkomster, och där musiken är ett utforskande av den punkt där dessa möts.

Däremot har von Hausswolff förtigit om var någonstans i Sverige »det mirakulösa« finns. Platsen skulle kunna vara Virserum i Småland, spekulerade journalisten Per-Sinding-Larsen i en recension på Sveriges Televisions nyhetssida. I Virserum utspelades ett av de blodigaste bondeupproren under Dackefejden (1542–43) och ledde till att Gustav Vasa stärkte sin centralstyrning av riket och att Småland hamnade i en lång ekonomisk stagnation. »Vad hände med vårt land när folk på landsbygden inte längre kände att någon lyssnade på dem?« undrar Sinding-Larsen och påpekar att en mer politiskt sinnad artist skulle ha haft mycket att säga om detta idag. Här finns måhända en politisk källa som von Hausswolff undviker. Men varför ska hon förväntas förvandla sin barndomsidyll till någon politisk gest? Upproren i Virserum för snart 500 år sedan har väldigt lite med von Hausswolffs musikaliska universum att göra. Begränsningarna i hennes musik har snarare har att göra med en större tilltro till musikens helande kraft än dess kritiska potentialer, att musiken framlever i tron på att det mystiska finns ständigt där, utan behov för att visa vad för slags resa, vad för slags uppoffring en sådan visdom innebär. Men räcker det inte bara med musiken?

*

Det går inte att bortse från den enklare innebörden av Källan, nämligen ljudkällan. I många avseenden är det just ljudet i sig, uttrycket och känslorna som är von Hausswolffs gren. Tydligast var detta i den nya långa låt som hon presenterade under spelningen på det pråliga Vasateatern i april. En monoton bordunton svällde och tystnade långsamt, varpå von Hausswolff tog till orda i en stilla a capella, innan ljudmattorna satte i gång och energin byggdes upp, ständigt mot större intensitet och ständigt mer högljutt. Samtidigt visade bandet prov på ett välkommet tålamod. Urladdningen blev mer kraftfull, mer trovärdig: genom att hålla igen blir energin mer kännbar. Skillnaden mot de tidigare, konventionella låtarna är påtaglig, i vilka trummorna och sången alltför ofta används för att betona att lyssna här, nu byter vi takt, nu är det allvar, och på så sätt blir effekten teatral istället för intensiv: ett tidsfördriv, en karneval i ljud, från ett håll till ett annat, från en extrem till en annan. Dopplereffekt som katharsis. Bäst är von Hausswolff när hon håller igen, när låtarna är rakare. Monotonin klär henne.

Enkelheten i »protoversionen« av Källan är därför mer effektiv än den muskulösare »betaversionen«. Den tidiga liveinspelningen, vars orgeltoner många gånger befinner sig i ett och samma läge, säger mer genom att inte säga någonting alls. Den framhärdar, driver. Ett stilla hav. Här är det upp till lyssnaren att fylla i och tonsätta dyningarna. För varje källa är också ett överskott. Som skisser, förarbeten och modeller: vi möter bara grundtemat, grundstommen, grundtexten, det väsentliga stoffet. Källan, vad är det om inte en drivkraft, den kreativa ådran? Kallelsen, ordet, det. Längre än så når språket ofta inte, inspirationen kan bara omsättas i nya verk, och hur allt hänger ihop kan på sin höjd visa sig i retrospektiv: den stora röda tråden finns alltid där men kommer till uttryck över tid. Alla verk är ju ett steg på vägen, var och en med sin egen plats, var och en med sin egen roll i ett vidare drama som någon gång ska utkristallisera sig. Hur mycket von Hausswolff än förlitar sig på den emotionella effekten är det möjligt att där likväl finns ett grundstoff, källans poetik.

Går det ens att väcka känslor utan att ha någonting att säga? Den gamla tidens berättare håller på att försvinna, hävdade Walter Benjamin i essän »Berättaren« (1936), och med det avsåg han personer som varit med om någonting speciellt och delade med sig av upplevelsen, en slags hantverkare som var och en tillförde någonting nytt till kedjan av röster: de fogade sin egen livshistoria till det som de hört på omvägar och formade den kollektiva erfarenheten till någonting stabilt och nyttigt. Berättarna slöt sig till lärarnas, mästarnas och de upplystas led: de kom till oss med råd. Men att ge råd är inte att samma sak som att erbjuda svar, menade Benjamin. Snarare handlar det om ett skänka ett förslag till en pågående historia: »För att ta till sig det måste man först och främst kunna berätta den.« Men vad för slags berättelser har artisterna att ge? Det är inte svårt att föreställa sig vissa typer av musiker, inte minst trubaduren, som en kvarleva av den muntliga berättaren, särskilt de artister som färdas från plats till plats och återger en och samma musikstycke inför en ny publik, där anekdoterna mellan låtarna också tjänar som det råmaterial med vilken erfarenheten formas på nytt: det var så här låten kom till mig och detta ville jag försöka fånga med den, så att varje uppförande tillför någonting nytt, även om mellansnacket bara vill ge sken av att spelningen är mer än en dag på jobbet.

Men källan kan också vara ett svepskäl, en osynlig anledning, ett abstrakt mål. Det som vi ofta talar om men sällan visar fram. I en av romanerna i Jerk Dandelin-serien, Kammarorgel (1954), slår Ljungquist fast: »Ordet föddes i en tystnad, och det är bara i den djupaste tystnad du kan hitta det. Den gåtan, min vän, kan jag inte lösa åt dig, men du kan lösa den själv: alla kan det.« Källan är en början, upphovet, orsaken. Och en begynnelse är det som allt tar spjärn mot, ett riktmärke bakåt som såväl framåt, en väg vars kurs finns att söka i erfarenheten, såsom Ljunguist ville visa. Därför är det inte långt mellan idén om en folklig visdom och de politiker som riktar sig till känslorna istället för förnuftet eller på basis av fakta, inte minst i belysning av den pentekostala rörelsen som hjälpte Donald Trump till makten, vars budskap inte ska sökas i orden utan känslorna och rikedomen, för Jesus lovar oss stora tillgångar, och allt som hör till pengar är ett tecken på välsignelsen: visdomen sitter i den blekta tandraden.

Det intuitiva sökandet efter källan kan lätt övergå i en politik där gränsen mellan sanning och osanning är flytande, där allt passeras genom källan: ursprunget, folket, sanningen, religionen. Politiken idag låter ofta som musik: vi ska ju dansa, inte sövas av data. Men vad gör oförnuftet så lockande? »Varje morgon blir vi underrättade om tilldragelser jorden runt«, skrev Benjamin. »Likafullt är vi fattiga på märkvärdiga historier.« När information sprids i allt snabbare takt tenderar berättelserna som inte låter sig förklaras att försvinna. I och med att städerna såväl som landsbygden töms på möjligheter till avkoppling och tystnad, när vi ständigt mottar nyheter från världens alla hörn och hindras från att uppleva vare sig vila eller leda, riskerar vi att förlora förmågan till att lyssna och därmed också tillfällen till att träffa på de egendomliga erfarenheterna. Om det är så att populisterna drar nytta av den enfaldiga visdomen kan orsaken sökas i en brist på den levda erfarenheten, den som har gjort någon hänryckt och som inte alltid låter sig förmedlas.

Källan, såsom den framträder hos Ljungquist och von Hausswolff, rymmer med nödvändighet någonting gåtfullt. Vare sig vi tolkar den som en mystisk plats förknippad med barndomen, drömlivet eller en folklig visdom, är den i slutändan någonting som driver igenom en gestaltning, en berättelse, ett stycke musik. Källan fordrar den helhet som konstformer tillhandahåller, ett strövtåg i språkets, bildernas och tankarnas landskap. Den kan mycket väl utnyttjas för fantasier om folket. Men liksom ett religiöst eller intellektuellt sökande kräver den ett arbete, en uppoffring som är milsvida från fåfänga politiska gester. Erfarenhetens gyllene snitt; en källa med oräkneliga utlopp. Du vet kanske att källan finns, men du kan inte hitta tillbaka till den, du kan inte leta fram den med vilja, förklara eller klä den i ord. Att söka, erfara eller gestalta, så ser alternativen ut. När allt kommer omkring är ett verk en reduceringsprocess som med olika medel bereder väg för en återkomst. Verket är ett nät som kastas ut, det som samtidigt infångar och leder tillbaka: verken flödar ut, källan murar in.

*

Kanske går det att hoppas på att Källan ska fortsätta, att von Hausswolff i likhet med Ljungquist kommer att återvända till temat och ta sig an det ur ständigt nya perspektiv. Är det inte ofta det som gör en artist intressant att följa, inte att hon utökar sin palett och för in fler instrument, nya stilar eller alltmer smakfullt komponerade låtstrukturer, utan att det någonstans märks en fråga som hon brottas med, någonting som hon måste komma underfund med? Här finns det mycket mer att hämta. För von Hausswolff skildrar vägen, men själv har hon ännu inte gjort resan. Vi ges känslorna och mystiken, men inte berättelsen. Vi ges källan i abstrakt mening, men inte hur den personliga erfarenheten är formad, vad som ledde fram till den eller varför den är viktig. I första låten på The Miraculous, »Discovery«, förkunnar von Hausswolff: »Oh my / I’m guided by something / I’m shocked, I’m stunned, and I can’t sing / A beauty, a spirit, a body for me to inherit.« Vem är det som ska övertygas, sångaren eller lyssnarna? Någonting drar berättarjaget till sig, men samma kraft hindrar hen från att nämna det vid namn. Mystikens natur är flyktigheten.

Så vad återstår, vad ska till för att nå fram till källan, vad den än är? Enligt Ljungquist ligger allt av värde i det okända och outforskade hos människan. Det medvetna, rationella och systematiserade är bara en liten del av de resurser som inte utnyttjats eller försummats. Den outsinliga källan: människans nattsida. Det som Ljungquist talar om – människan i naturen, naturen i människan – är inte fast och statiskt, är inte någonting som bara går att plocka fram och visa upp, utan måste sökas utanför oss, den där riktigt långsamma massan: havet, jorden, skogen, sanden, molnen, vinden, en värld som är både vår och bortom oss, det som gör att musik är mer än musik, en individ är mer än en individ och som på samma gång är bara sig själv och ingenting annat, det som är för alltid övergivet, ensamt och stumt, lågor som knastrar en gång och aldrig mer. Miraklet i musiken ligger inte i en mystisk erfarenhet, utan i förmågan att förvandla det till synes enfaldiga till visdom.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.