Då teatern ockuperades

REPORTAGE. Den nya intendenten på Berlins Volksbühne hann knappt börja innan en oanmäld premiär tog över showen. Vagant var där.

Foto: Filip Tielens, Twitter

Första akten
Det har mullrat en bra tid under ytan nu. Ända sedan Berlins kultursenator Tim Renner (CDU) meddelade att Frank Castorf inte får förlängt kontrakt som teaterchef på Volksbühne, utan istället efterträds av belgaren Chris Dercon från Tate Modern, har känslorna varit upprörda. En internationell jetset-curator som konstnärlig ledare för en teater? Som intendent på vår Volksbühne? Alltså vår vänsterradikala östtyska teater? Nej det går inte. Inte samtidigt som hyrorna skjuter i höjden, inte nu när det gamla Berlin som vi älskar håller på att gå under bland den internationella kapitalismens obarmhärtiga stöveltramp. Inte samtidigt som staden håller på att fullständigt säljas ut, och de sista öppna platserna byggs igen. Hit men inte längre!

Redan i våras började det surra om att en ockupation av teatern höll på att planeras. Men så hände inget. Castorf satte upp sina sista pjäser, bland annat en storslagen och sju timmar lång version av den tyskaste av alla pjäser, Faust. Och den första juli lämnades nycklarna över till Dercon. Han som i intervju efter intervju talat ut om hur ovälkommen han känt sig i Berlin. »Den globala konstmarknaden har tagit över en teater«, som Berliner Ensembles Claus Peymann uttryckte det (Die Zeit 23/6). Många har menat att hatet är överdrivet, inte minst Dercon själv, och visst kan man hålla med honom om att detta »inte är kritik, utan hat« när någon lägger avföring utanför hans kontorsdörr. Nej, han har inte haft det lätt, och inget stöd får han av den nya kultursenator Klaus Lederer från vänsterpartiet Die Linke, som tillträdde efter att Berlins nya regeringskoalition röd-röd-grön fick makten hösten 2016.

Intendent Chris Dercon. Foto: Wikimedia Commons.

Presentationen av teaterprogrammet för 2017/18 skulle bli en seger för Dercon – äntligen skulle han få vissa vad han var kapabel till! – men istället, alas, ännu en motgång. De som länge kritiserat tillställningen menade att detta bara bevisade att man haft rätt, och de som hade åsikten att låta oss vänta och se vad han kan göra, blev övertygade om att kritikerna hela tiden haft rätt. »Man vill så gärna tycka om Chris Dercon«, skrev teaterkritikern Matthias Heine i en kommentar i Die Welt. Han har »fått lida så mycket för Berlin«. Men ju längre presskonferensen pågick »desto svårare var det att uppbåda sympati«. Presskonferensen blev en uppvisning i tomt curatorsnack, där en entusiastisk Dercon försökte sälja in sina »projekt« som »innovationer« – »trots att allt som presenterades var sånt man redan sett« (Die Welt, 16.05). Kritikerna menade: Aldrig har så lite teater kostat så mycket pengar. I somras lämnades en namninsamling med över 40 000 personer in till Berlins kultursenator Klaus Lederer som krävde att man omförhandlar Volksbühnes framtid. En av de som skrev under var kulturteoretikern Diedrich Diederichsen som menade att Dercons program var undermåligt, »riktningslöst«, inte mycket mer än ett »par russin ur festivalkulturen«, och främst verkade rikta sig till engelskspråkiga företagschefer och turister. En »teater för gentrifieringsvinnare« (Der Tagesspiegel 22/7).

Istället för den renommerade Volksbühne-producerade talteatern: Dans, performance och film från internationella konststjärnor som Alexander Kluge, Tino Sehgal och Apichatpong Weerasethakul. Istället för produktioner unika för Volksbühne: Turnerande dansföreställningar av Boris Charmatz och Mette Ingvartsen. Ingen har klagat på kvalitén, eller dessa konstnärers förmåga att skapa upplevelser som berör. Kritiken är snarare: Detta finns ju redan på scener som Hebbel am Ufer och Berliner Festspiele, och i alla andra europeiska storstäder. Vart ska den publik nu ta vägen som önskar att se den radikala teaterkonst som odlats på Volksbühne under decennier, och gjort scenen världsberömd?

Dercon har uppenbarligen visioner för sitt nya Volksbühne, som en öppen, kosmopolitisk plats – en scen utan gränser – där den klassiska teatern ska »öppnas upp«. »Volksbühne« bör, enligt en programtext »fungera som ett membran – samla teater, dans, performance, musik, film, visuell konst och digital kultur under ett tak.« Jovisst. Det låter ju på ett sätt gott och riktigt. Man man kan samtidigt förstå hur det skär i de forna östtyskarna när en av »deras« sista platser blir ännu en del i en internationell kringresande konstcirkus. När det unika görs konformt, men betitlas trots det som radikalt.

»Ser vi oss själva som tyskar, européer eller kosmopoliter – det är frågan vi vill ställa.« Man kan ju få för sig att rösta AfD för mindre.

"Plenum" Volksbühne

Andra akten
Klockan tre på fredagen den 22 september vandrar den löst sammansatta konstnärsgruppen Staub zum Glitzer (damm till glitter) helt enkelt in i Volksbühne och deklarerar att från och med nu pågår en performance i huset på Rosa-Luxemburg-Platz, och tar över de främre delarna av huset. »Volksbühne är ockuperat«, kablar Tysklands samtliga medier ut på Twitter.

Vilka är de? De presenterar sig själva som ett konstnärskollektiv med en kärntrupp på ca 40 personer och runt 110 andra löst aktiva. Vad vill de?

»Vi vill med vår transmediala teaterföreställning markera mot den aktuella utvecklingen i kultur- och stadspolitiken. I tillägg till de extrema och orättvisa förflyttningarna av stadens invånare, pågår en lika stark fördrivning av fria kulturinstitutioner som klubbar, ateljékollektiv eller teaterscener för att gynna massturism och ett vinstorienterad kulturlandskap. Vårt levande konstverk står för en annan möjlig framtid.«

Man vill skapa en kollektiv intendentur och framföra »dialektisk teater 2.0«. Men man vill också göra Volksbühne till ett centrum mot gentrifiering. Man kan fråga sig hur effektiv en teaterockupation är som medel för att motverka gentrifiering? Borde inte målet vara investmentbolag och tomma spekulationsobjekt? Det kan man tycka, men å andra sidan är få platser lika symboliskt laddade som Volksbühne. Vilket inte minst den mediala genomslagskraften visade.

Politik och konst alltså, eller politik klädd i konstens varma dräkt. Det är en performance som också är en aktion och en ockupation, till vilken alla är inbjudna till att delta: från Dercon själv till nya och forna medarbetare på Volksbühne, eller vem som helst som har en idé, ett verk, en vilja att delta. Man hänger upp en stor blå banderoll över fasaden, »Doch Kunst«, för att understryka att detta är en konstnärligt kritik, att det i det stillastående huset just nu pågår konst och ingen revolution – även om man nog kanske hoppas på en revolution. Och som konst är det effektivt, sällan har jag sett en uppsättning som engagerat så många och blivit så vitt omskrivet som denna.

När jag kommer dit på fredagen är allt ganska lugnt. Polisen har varit där men lämnat platsen. Det pågår febril aktivitet med att rigga en scen, i ett annat rum pågår en liten konsert. Folk, mestadels mellan 20-40 år men också en hel del äldre människor som mestadels går runt och tittar. Någon ligger och sover i en soffa. Flera människor bär runt på saker. Många står ute och röker. De flesta går runt med en medhavd öl. Några anarkister och folk från Berlins autonoma miljö är där, men annars mestadels studenter, konst- och kulturmänniskor. En person tänder en cigarett men blir snabbt tillsagd. Det hänger lappar om att skadegörelse och klotter är absolut förbjudet. Det ligger en förväntan i luften, stämningen är god och upprymd.

Make Berlin geil again - Transparent im Treppenhaus der Volksbühne

Det finns en sovsal, ett rum som fungerar som huvudkontor och kommunikationscentral. Den stora scenen och utrymmena bakom lämnas fria för att de anställda på Volksbühne ska kunna fortsätta sitt arbete. Vissa bär på walkie-talkies, andra har tröjor med texten »Security«. Man ger intrycket av att vara välorganiserade.

På kvällen är det en öppen församling. Hundratals personer samlas i »stjärnfoajén«, sitter på golvet, hänger i fönstren eller längst med väggarna. 60-talets ockupationer är tillbaka – nu med intersektionellt perspektiv, kryddat med långa haranger om vikten av »allas trygghet«, det informeras länge och brett om »Awareness-groups« som ska finnas tillgängliga dygnet runt. Man har tidigare avvisat stadens kulturutskotts bud om att sköta förhandlingarna på annan ort. Vi stannar, ni får komma hit. Och så kommer de, sent på natten, företrädare från »kultursenaten« och ger sin syn på saken. De öppnar upp för möjligheten till en annan lokal – ett erbjudande som väcker minimalt med entusiasm. Det är Volksbühne eller inget. Sent anländer även kultursenatorn Klaus Lederer. Han kastar av sig sin kavaj. Spänner blicken i församlingen och förkunnar att man inte bara kunde avsätta en intendent. Inte heller ta ett öppet utrymme som Volksbühne i besittning och »privatisera det«. Det går bara inte! Ridå Lederer. Istället röstar man om det ska vara fest i huset eller inte. Argumenten för ett Nej är att det ger sämre förhandlingsmöjligheter. Argumentet för Ja är att det är kul och att huset ska tillhöra alla. Självklart vinner ja-sidan överlägset. Är det något berlinare aldrig tummar på är det techno.

NIK_1135

Vad som utspelar sig i huset de nästföljande dagarna är ett överskott på aktivitet, precis som man eftersträvat. Teater, performance, musik, filmvisningar strålar alla samman och inneslutna i ett stort Gesamtkunstwerk, kallad »Ockupationen«. Liknar det inte lite Dercons interdiciplinära vision?

Flera teaterchefer uttrycker sin sympati. Bland annat Schaubühnes Thomas Ostermeier som menar att det bästa Dercon kan göra är att låta »föreställningen« fortgå tills första föreställningen i november, medan teaterchefen på Schauspiel Köln, Stefan Bachmann, menar att det sista som bör göras är att sätta in polis: »På teatern får man berätta om våld. Men man får inte använda det« (Süddeutsche Zeitung 27.9). På onsdagen ger slutligen Frank Castorf sitt medtycke till aktionen, i en intervju säger han att hans sympatier hör till »pojkarna och flickorna« som har ockuperat teatern, men tillägger också att han »fruktar en gränslös dilettantism vad gäller det konstnärliga. Teater är jämförbar med elitsport. Jag skickar ju inte heller Turbine Potsdam till Champions League, utan Bayern München« (Süddeutsche Zeitung 27.9).

Det är nya turer varje dag: Ett officiellt pressmeddelanden från Volksbühne möts med ett från ockupanterna. Dercons grava allvar och humorlösa vrede möts med ironi och humor. När parterna till slut möts på ett stormöte tisdag kväll, en delegation från Staub zu Glitzer, anställda på Volksbühne med Dercon i spetsen och en delegation från kultursenaten, får man ett erbjudande: Vi ger er Gröna salongen samt Paviljongen att fortsätta er verksamhet på, men ni lämnar resten av byggnaden nu. Hur ska man ställa sig till det? Ska man avbryta sin performance? Tränga samman denna rörliga multitud i ett trångt litet rum, bli ett slags utställningsobjekt för vallfärdande turister och framföra – som väldresserade apor – halvfärdiga små teaterstycken under skylten »Det ockuperade Volksbühne«?

Tredje akten
På kvällen kallar man till »folkförsamling« och åter igen möts vi i stjärnfoajén, denna gång deltar även anställda på Volksbühne. Mötet hinner knappt börja innan häftiga diskussioner mellan ockupanterna och de anställda bryter ut. En stor man med bred östtysk dialekt sätter tonen: »De flesta anställda ser er som inkräktare. Men vad vet jag. Jag är bara proletär.« När en av de som ska leda mötet hävdar att morgonmötet med medarbetarna var riggat av Dercon skriker en ung man »Lüge! Lüge!« Det kunde ha börjat bättre. Detta var ju det stora tillfället för att mötas, diskutera, komma fram till en lösning, och arbeta tillsammans för en ny typ av teater. Men de flesta av de anställda, cirka 80% säger någon, menar att man bör acceptera erbjudandet och upphöra med ockupationen – »ni stör oss i arbetet, vi vill bara fortsätta och göra teater.« Man upplever sig hotad, man är rädd om sitt arbete.

Med några få undantag måste det ändå framhållas att de flesta ockupanterna, eller om man ska kalla dem performancedeltagarna, är välvilliga, framförallt mot de anställda: Vi vill arbeta med er. Vi vill också göra teater. Chris Dercon fick inbjudan redan i augusti. Vi menar att frågan är för viktig och rör hela Berlin. Vi vill ha de anställda med oss och integrera er. De anställdas svar: Vi vill inte bli »integrerade«.

Och i vad? Den frågan förblir hela tiden diffus. Den smått legendariska Castorf-skådespelerskan Silvia Rieger träder in på scen. Hon gjorde sin första föreställning 1988 på Volksbühne, då med Frank Castorf som regissör. Hon talar långsamt och uttrycksfullt, ja teatral, som en riktigt skådespelerska. Hon lyckas med konststycket att fullständigt ta över rummet med sin närvaro, vid hennes sida framstår alla andra prestationer som högst mediokra. Plötsligt får man känslan av att befinna sig i en Castorf-pjäs – allt framstår som på samma gång skrattretande som på blodigt allvar. Rieger vill tala om teater, inte politik. Att göra teater är någon annat än att improvisera. Men konstnärligt värde. Ja, det är det sista många på samlingen vill tala om.

Å andra sidan. Är inte detta den mest storslagna premiären vi kommer se på Volksbühne i höst? Som föreställning är det välregisserat, suggestivt, överflödande, överväldigande, överdrivet. Och premiären strax innan det tyska valet, kan det bli bättre? Ockupanterna som baryton, Dercon som bas, och så det gråa huset på Rosa-Luxemburg-Platz som sopran. En perfekt dramaturgisk triangel. Och kring detta triangeldrama cirklar väldiga körer av media, anställda, politiker, och invånare i Berlin.

Besetzte Volksbühne

I nästan fyra timmar pågår mötet (ack dessa evinnerliga kollektiva möten med platta strukturer!), som blir allt mer irriterat och upphettat; och när man till slut fattar beslutet, eller icke-beslutet, att ta beslutet dagen efter känns det som en lättnad.

Slutscenen
Peripeti: En plötslig vändpunkt i ett drama, en omvälvande händelse som får lyckan att skifta. På onsdagen fanns det fortfarande hopp. En utrymning framstod som omöjlig: »En utrymning av Volksbühne vore döden för Volksbühne« sa någon och orden kändes sanna då.

Men så stod polisen där på torsdagen utanför huset. I mängder. Området var avspärrat och ingen tilläts inträde till huset – inte ens pressen. Klaus Lederer (ännu en huvudfigur i skådespelet) meddelade på morgonen att en utrymning inte var aktuell – men att ansvaret låg på Chris Dercon. Och så gav den belgiska curatorn sitt ultimatum: Ni har 30 minuter på er. Sen ska ni ut. Om inte annat kommer ni släpas ut, och lagföras. Det finns ingen möjlighet att förhandla mer. Ockupanternas svar: Vi vet inte vad polisen gör här. Vi utför en performance. Vi vill spela vidare. De twittrar ut: »I sällskap med polisen talar Chris Dercon för första gången framför vår församling. Hotar med anmälan om #volksbuehne inte är tomt inom 10 min.«

Det är en solig dag i Berlin, 19 grader. Någon blåser väldiga såpbubblor som svävar upp mot skyn. Flera lämnar huset frivilligt. En skåpbil väntar utanför teatern, långsamt och utan våld släpas högtalare, mat, sovsäckar, infoblad med mera ut. Det är 200 poliser med våldsmonopol mot fem små kulturockupanter, och finalen blir en fruktansvärt långtråkig tillställning, det massiva pressuppbådet väntar otålmodigt på att något ska hända, på att något drama ska uppenbara sig i detta postdramatiska skådespel.

Men förgäves. Den enda sammanstötningen sker mellan två fotografer som slåss om plats.

NIK_1619

En folkförsamling bildas utanför avspärrningarna. Man håller brandtal om mänskliga rättigheter, de stigande hyrorna, om att fortsätta kämpa, om att sprida teatern i staden. Men i Volksbühne kommer man inte längre in. Runt klockan två på eftermiddagen leds de sista ockupanterna ut, och in i polisbilar. Men Staub zu Glitzer lovar att fortsätta. I skrivande stund (fredag 29/9) planerar man en picknick och nya möten på gräsmattan utanför teatern. Just när man trodde att ridån har fallit, vägrar föreställningen att ta slut, den byter endast form och övergår i något annat. Jag har varit med om något liknande vid flera tillfällen förut, och senaste gången var inte alls länge sedan. Faktiskt på Volksbühne av alla platser när Boris Charmatz verk 10.000 Gesten fick inviga Chris Dercons nya scen i hangaren på den gamla flygplatsen Tempelhof. I verket som visades för första gången i Manchester i somras och som efter Berlin far vidare till Paris – rör sig 24 dansare oupphörligen men utan att upprepa sig själva. Efter avslutad föreställning, som både mitt sällskap och jag motvilligt erkände att vi gillade, drogs vi med av dansarna till andra sidan av den väldiga hangaren där en DJ börjat spela hård, industriell techno. Dansgolvet var tvekande och utspritt, en förståndshandikappad kvinna skrek »fuck, fuck« i en mikrofon. Hör detta till verket? Är vi del av det eller fortfarande åskådare? Oavsett tråkade det hela ut oss. I jämförelse med den laddade, intensiva dans vi nyss såg var detta energilöst.

10.000 Geste och ockupationen delar det att båda sprider ut sig i tid och rum. Båda strävar efter att få publiken att bli en del av föreställningen, båda är »processer«. De kanske inte är så olika ändå, och tänk om de i slutändan finner varandra, Staub und Glitzers och Chris Dercon. Tänk om de inleder ett samarbete kring teater, performance och politik. Kanske tillsammans med flyktingar. Eller hemlösa. Kanske visar det sig att detta ändå inte var någon tragedi, lyckan kan vända ännu en gång, och skådespelet sluta i dur.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.