Cyklopernas nobelpris

KOMMENTAR. Den nya svenska akademien ska vara öppen och demokratisk. Men varför är litteratursynen så enögd och trångsynt?

Äsch, den där tavlan av Jackson Pollock hade jag kunnat måla själv. Nobelpriset i litteratur? Det skulle jag kunna göra minst lika bra som de där gubbarna och gummorna i Akademien! I den bildnings- och kulturfientliga samtiden är liknande uttalanden inget ovanligt. Att träda till handling är desto ovanligare. Men hur ser det ut när den ytliga kunskapens riddare stiger till verket och faktiskt försöker göra sig till litteraturvärldens absoluta centrum? Jo, det kan man just nu beskåda på hemsidan för »Den nya akademien«. Som i höst ska dela ut ett alternativt nobelpris i litteratur.

Denna nya, tvättade version av den Svenska Akademien lanserades när journalisten Alexandra Pascalidou samlade ett gäng likatänkande och rättänkande aktivister, författare, skådespelare och PR-folk kring sig och sitt nya litteraturpris. Den gamla akademien har »misslyckats med sitt uppdrag« hette det på hennes Twitter. Den nya akademien ska påminna oss om att litteratur handlar om »demokrati, öppenhet, empati och respekt« som det står på deras hemsida. Den goda litteraturen ska premieras, och det görs så klart av en grupp goda människor. Va’ det någon som sa litterär kvalitet? Nej, nej, såklart inte.

Nu har alltså de författare som nominerats av Sveriges bibliotekarier presenterats. Två kvinnor och två män ska nu röstas fram »av folket«. En jury ska sedan välja ut en vinnare som tillkännages den 14 oktober, och priset delas ut i samband med Nobelfesten i december. Här finns inga slutna rum, allt sker öppet, transparent, demokratiskt. Det kan ju låta bra, men resultatet? Bland de 46 nominerade författarna är 21 från Storbritannien, USA och Kanada, och 12 stycken från det lilla Svärje, däribland Ulf Lundell och Sara Paborn. Man baxnar! Att en litterär förnyare som Anne Carson eller Thomas Pynchon klumpas samman med en dussinförfattare som David Levithan är obegripligt, och pinsamt. Inte minst för Carson och Pynchon själva.

När den nya akademien ska visa sin vidsynthet och sträcka en hjälpande hand till den övriga världen blir det ännu tydligare hur stor okunskapen är. Det rika östeuropeiska berättandet representeras av ett namn, polskan Olga Tokarczuk. Världslitteraturälsklingen Chimamanda Ngozi Adichie (eller »Adiche« som hon heter på nomineringslistan) är det enda afrikanska namnet; den östasiatiska litteraturen representeras av… just det, Haruki Murakami. Från den tyskspråkiga litteraturen ges vi den habila, men anonyma schweiziska författaren Peter Stamm. Från franskan kommer de hippa Édouard Louis och Nina Bouraoui, och italienskan frontas så klart av Elena Ferrante och Silvia Avallone. Tja, inga dåliga författare… Men historiskt närsynta val. Vad dessa författare har gemensamt är inte att de är sina länders mest betydande författare, utan att de under de senaste fyra åren nått en blygsam framgång på svenska bestseller-listor.

Gå med i rörelsen! Ett exempel på litteraturpriser som politisk aktivism.

Det är inget annat än litterär populism. Man kan fråga sig: var är författarna utanför den breda fåran? De författarskap som inte är »de hetaste just nu« utan odlats med tålamod under flera decennier? Eller för delen: Var är dramatikerna och poeterna? Är litteraturen för den nya akademien verkligen såhär enkelspårig? Nomineringslistans enda fördel är väl att den inte innehåller några rocklyriker à la Bob Dylan. Det nya nobelpriset har kanske en så kallad »öppen beslutsordning«, men den öppnar sig inte för litteraturen mångfald.

Den verkligt viktiga litteraturen har inte sällan lyckats med att genomskåda de floskler och fraser man väver omkring sig som en skyddande puppa. Eller dem man bygger upp som ett fort kring sig för att kunna skydda sin egna världsbild. I slutändan är detta inget annat än ignorans. Den som fortfarande anser att litteraturen ska vara, för att parafrasera Kafka, som ett yxhugg i det frusna havet inom oss får rikta blicken mot andra litteraturpris, eller hellre: mot litteraturen själv. Det nya nobelpriset är kanske ett av de bättre argumenten för att strunta i de litterära tävlingarna, stänga av gamla och nya medier och istället sätta sig ner och läsa en riktigt god bok.

 

Mats O. Svensson

Mats O. Svensson

Kritiker och skribent, medredaktör i Vagant. Bosatt i Berlin. Född 1987.

Facebook

Twitter