Bonne chance, Frankrike!

På söndag går fransmännen till val. 20 tyska intellektuella tycker till.

Den ständigt lika omfångsrika tyska veckotidningen Die Zeit riktar i sitt nya nummer (20.04.17) blicken mot grannlandet i väst. Förutom en stort uppslagen artikel om att den gamla franska eliten allt mer röstar på högerpopulisten Marine Le Pen – något som vore otänkbart för några år sedan –, har tidningen under rubriken »Bonne chance, Frankreich!« bett 20 tyska intellektuella och författare att kommentera det franska presidentvalet. I svaren, som skiftar mellan nostalgiska anekdoter och försök att med bred pensel måla upp den politiska situationen i Frankrike idag, finns det bredd, men också en relativt stor enighet: Hoppet står till den oberoende kandidaten Emmanuel Macron. Men om Marine Le Pen vinner, är det spiken i kistan för EU som projekt?

Filosofen Peter Sloterdijk tar upp Daniel Cordier, en av de sista överlevarna från motståndsrörelsen, som ska ha sagt att när Frankrike kapitulerade under trycket från de tyska trupperna dog Frankrike. Allt som utspelar sig i landet efteråt är inte mer än dödsryckningar från ett lik som försöker resa sig själv till sin forna storhet. Men 1944 var inte republikens första död. Redan vid nederlaget mot Preussen 1871 föreföll en dödsängel ha stigit ned framför trikoloren, menar Sloterdijk. För samtidigt som den tredje republiken infördes och parollerna frihet, jämlikhet och broderskap skrevs in på alla offentliga byggnader »greps landet av ett dödsbringande sönderfall«. Det enhetliga Frankrike var i själva verket två mot varandra fientliga folk: ett katolskt, monarkistiskt folk som hyser ett »oläkbart ressentiment mot revolutionen och dess följder«, och ett republikanskt, laïcitéistiskt och universalistiskt folk, övertygade om republikens storhet.

Idag riskerar ett nytt kapitel att skrivas i den franska dödskampens tradition, menar Sloterdijk, om kommunistpartiets Jean-Luc Mélenchon och Front Nationals Le Pen går vidare från den karnevaliska första omgången, till den andra och seriösa. »En seger för Le Pen«, som Sloterdijk menar är trolig om kampen står mellan de två ytterkandidaterna, »vore slutet på det Frankrike som vi känner«. Eller? Liket sprattlar kanske vidare, och livet fortsätter lika förvirrat som alltid. »Ur dagens populistiska regression kan vi utläsa en evolutionsprincip: ›Samhällen‹ överlever den civilisation de givit upphov till.« Även under Marine Le Pen, slår Sloterdijk fast, kommer det fortfarande finnas fransmän – inte utan att man kan ana ett snett leende under mustaschen.

Sloterdijk har skrivit det mest omfattande bidraget i enkäten, men de andra håller även de en hög nivå. Sociologen Wolfgang Streeck, aktuell med den engelskspråkiga boken How Will Capitalism End? (Verso, 2016), skriver att man som tysk kan avundas den franska debattens hänsynslöshet i frågor som man i den nordeuropeiska sfären knapp diskuterar: »I Frankrike får man offentligt fråga vad egentligen ›kosmopolitism‹ för med sig … och vilka kompromisser man måste göra« för att leva – om man nu vill leva – i en kosmopolitisk värld. Beundra fransmännen kan man också, menar Streeck, för deras »heroiska kamp« mot de (neoliberala, europeiska, och därmed också tyska) strukturreformer som hotar att bortrationalisera det franska vie facile. Ett koncept som »den goda tysken« har svårt att förstå, eller förnekar, trots att han och de sina bevittnar det varje sommar i Provence, förfrämligade och på avstånd.

De anti-tyska stämningarna i Frankrike har i de skandinaviska länderna gått något under offentlighetens radar, men flera författare pekar på hur betydande de är i det franska presidentvalet. En annan sociolog, Armin Nassehi, menar att de båda »fientliga syskonen« Le Pen och Mélenchon trycker på samma känsliga anti-tyska, och anti-elitära knappar. Och det är just detta, menar Nassehi, som gör att Le Pen skiljer sig från andra europeiska högerpopulister, genom att åberopa och ansluta sig till den republikanska och gaullistiska figuren »folksuveränitet«. Därmed lockar hon även väljare långt till vänster. Men kanske är därför Mélenchon – tvärt emot vad Sloterdijk i sin text hävdar – den som kan stoppa Le Pens växande stöd, inte bara nu i valet, utan på lång sikt.

Alice Schwarzer, en av Tysklands främsta feministiska ikoner, beskriver tre möten i Montparnasse under mars i år. Först mötet med en ung homosexuell man, som snabbt avslöjar att han »röstar Marine!« på grund av det ökade hatet mot homosexuella. Därefter en judisk 68-aktivist som berättar om anti-semitiska strömningar som växer medan »alla andra partier tittar bort«. Till sist beskriver hon mötet med en fransk 70-talfeminist som ägnat de senaste åren till att engagera sig för kvinnor i förorten som tyranniserats av sina bröder, och spärras in av sina fäder; »jag trodde aldrig att jag skulle rösta på Front National – men nu gör jag det!«. Schwarzer menar att fler och fler fransmän har svårt att skilja mellan islam och islamism, men sätter sitt hopp till »Sunnyboy Emmanuel Macron« som nyligen beskrivit kolonialväldet i Algeriet som ett brott mot mänskligheten. Samtidigt insisterar hon på att övriga partier måste förstå att de allmänt fördömda terrordåden bara är toppen på ett isberg av Saudi-sponsrad sharia-propaganda, och att de etablerade partierna inte får ge bort dessa frågor till högern – då lämnas fältet öppet åt hatpredikanter som Le Pen.

Skillnaden mellan elit och folk går igenom i flera texter, som Heinz Bude uttrycker det:  »efter Brexit vet vi hur lite vi i Europa vet om varandra«, för vi visste vad London tyckte, men kände inte stämningarna bland befolkningen på den engelska eller walesiska landsbygden, och även efter valresultatet verkar de flesta icke-britter ha svårt att förstå varför de röstade som de röstade. Inte heller kan vi vara säkra på utgången i Frankrike. Valet avgörs inte i Paris – »i varje fall inte i de arrondissemang turisten är bekant med«, utan i de övergivna orterna kring Canal du Midi, i Bretagne där den franska flaggan fortfarande hänger vid de stängda lyxhotellen, och i Marseille med sina arabiska kvarter. Det som förenar väljarna där, menar Bude, är känslan att eliten i Paris endast hänger sig åt att beundra varandra; ingen annanstans – förutom möjligen Italien – är klyftan mellan befolkningen och dess representanter så djup som i Frankrike.

Samma djupa delning beskriver den berlinske teaterchefen Thomas Ostermeier i en anekdot från ett restaurangbesök med två prominenta franska författare i januari när hans Hamlet-uppsättning spelades på Comédie Française, i Paris. En otrevlig servitör fick den yngre av de två franska författarna att reagera och ställa servitören mot väggen som försvarade sig med att han arbetat 10 dagar i sträck – en ursäkt som den unga författaren inte ville godta. »Den äldre av mina vänner säger därefter till mig: ›Voilà la gauche radicale française! De ställer de fattiga, utarbetade, prekära tjänsteproletärena mot väggen och är oförmögna att förstå deras undertryckta vrede.« Men det är ett annat möte mellan de högkulturella och fattiga skikten i Paris som Ostermeier är intresserad av. För även om det i förorterna, les banlieues, finns hopplöshet och våld, finns det även »en armé av lärare och socialarbetare som inte övergivit hoppet om att det går att göra fransmän av alla skikt till republikanska medborgare genom bildning och kultur«. Det avspeglar sig i den franska publiksammansättning som skiljer sig från den tyska genom sin blandning, från den högkultiverade bourgeoisien till alla sorters studenter och skolungdomar.

Michael Krüger, före detta förläggare på Hanser Verlag, och ordförande i den bayerska konstakademien för de sköna konsterna, skriver den starkaste texten i kategorin frankofil nostalgi. »Det var en gåta att fransmännen ens släppte in oss«, skriver han om när han 1957 som tysk ungdom ankom till Paris från det fortfarande förstörda Berlin med tåg. Han berättar hur han föll i gråt på Place de l’Opéra och någon gav honom en rulle kex till tröst, »som om jag personligen var ansvarig för att Paris inte bombades«. Krüger skildrar i sin text ljusa minnen från Frankrike, men angriper också tysk ignorans: han skäms »när någon uppblåst tysk förklarar att inte alla fransmän var i résistance«. Accepterandet av skillnader måste än en gång bli Europas grundövertygelse, skriver Krüger, »från samerna till sicilianarna, stolthet över olikheten«, men utan konkurrens, avund eller ressentiment.

Kanske står hoppet, som flera i enkäten vill mena, till Emmanuel Macron – europén, Le Pens antites! En av dem är Martin Walser, som tillhör de mest betydande tyska efterkrigsförfattarna. Walser skriver ett lovtal till den unge, oberoende presidentkandidaten »med en biografi som vi tyskar endast med beundran och avund kan uppleva: Magisterarbete om Machiavelli, avhandling om Hegel, assistent till Paul Ricœur, chef i finansministeriet, investerare hos Rothschild, därefter partner…«, vidare till minister och grundare av den egna politiska rörelsen En Marche. Helt utan ironi ställer han Macron vid »andra franska hjältar«, från Vercingetorix (som enade de keltiska stammarna), till Danton och de Gaulle, och i sin iver att hylla det franska minns han först Napoleons ord om Goethe, Voilà un homme, och därefter att Heinrich Heine – »Frankrikes stora vän« – utnämnde det franska tänkandet till en »frihetsreligion«.

Men är verkligen Macron den enda vägen fram för Frankrike? Nej, säger Jürgen Habermas i en intervju. Den framgångsrika kandidaten Macron riskerar att bara skjuta upp och förstärka de krafter som vill omfördela makten, menar Habermas. De traditionella partierna har visat sig oförmögna att både reagera och att fånga upp och polarisera befolkningens politiska vilja och de »relevanta frågorna«, hävdar den sociologiska nestorn och verkar tala i den politiska teoretikern Chantal Mouffes anda. Mouffe menade att konflikten är grundläggande för politiken. Om inte konflikterna erkänns och kanaliseras mellan partipolitiska meningsmotståndare, inträder en ny konflikt: den mellan »folk« och »elit«, en diffusare och farligare konflikt. »Den som häver sig ovanför partierna är inte opolitisk, utan farlig« säger Habermas med emfas. En av de relevanta frågorna som politikerna måste fånga upp är den om EU. Men, säger Habermas, det är inte en fråga om »för« eller »mot«, utan »hur« det europeiska samarbetet bör bedrivas, det vill säga, vilket EU vill vi ha. Som det europeiska samarbetet – eller kanske oförmågan till samarbete – fortskrider, skapar och ökar det bara främlingsfientliga partiers attraktionskraft.

När detta skrivs är det i princip dött lopp mellan de fyra toppkandidaterna François Fillon, Jean-Luc Mélenchon, Marine Le Pen och Emmanuel Macron. Vad utfallet blir är intill det sista oklart. Vi kan gissa, men endast det franska folket kan rösta.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.