Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Blomstrande dikter i dammfria buntar

Øyvind Rimbereids Herbarium är en veritabel stilstudie över olika lyriska undergenrers sätt att relatera till blomman som emblem och metafor.

Tidligere publisert i Vagant 4/2008

ȁ gjemme kriger bak en blomst, den lover bare flere.
Å famle rundt et tistelkratt, men ikke resignere.«
– Øyvind Rimbereid, ur
Herbarium (Gyldendal, 2008)

»Den smala stammen
Den böjda nacken

Bleka blomma

var är ditt namn«
– Pia Paulina Nykänen, ur
Herbarium (Albert Bonniers Förlag, 2000)

»Något mycket litet som ändå, i sin ringa

utsträckning, motverkar undergången.«
Jacques Werup, ur
Herbarium 
(Kolibri, 2000)

Øyvind Rimbereid: Herbarium (Gyldendal Norsk Forlag 2008)

Øyvind Rimbereid: Herbarium (Gyldendal Norsk Forlag 2008)

Rent bokstavligt betyder herbarium »bok om växter«, även om det förstås används för att beteckna ett urval av pressade växter. I Nationalencyklopedien skriver Olle G. Olsson om herbarium:

samling av pressade växter, svampar och alger, vanligen uppfästade på pappersark eller inlagda i konvolut och försedda med etiketter med artens vetenskapliga och ev. också andra namn, insamlingsplatsens geografiska läge (t.ex. landskaps- och sockentillhörighet) och beskaffenhet, insamlingsdatum samt insamlarens namn. De färdigmonterade arterna ordnas i släkten och familjer i systematisk ordning. Herbariet förvaras i buntar så dammfritt som möjligt mellan hårda pappskivor eller i skåp med fack. […]

För mer vetenskapligt bruk började herbarier användas under Linnés tid. Herbarier finns vid de flesta universitet och vid många fristående forskningsinstitutioner. Sådana herbariers värde ligger i att de är en bas för växtsystematisk forskning och botanisk nomenklatur, att de utgör en referens när nyinsamlade arters identitet skall kontrolleras samt att de utgör en historisk dokumentation.

Herbariet är alltså en plats som pekar både framåt och bakåt. Mot nya ännu oklassificerade identiteter och som historisk dokumentation, ett arkiv över det förgånga.

Øyvind Rimbereids Herbarium är lika systematiskt ordnat som en vetenskaplig studie i botanik. Diktsamlingen inleds med »Prolog. Blomstene« slutar med »Epilog. Den siste blomsten« och däremellan ryms tjugo dikter som alla har titlar i form av blomnamn: »Peon«, »Skogstjerne«, »Zilla spinosa« …

Det finns en klassisk estetisk lockelse i den spänning mellan »natur« och »kultur«, kaos och kontroll, romantik och naturvetenskap, förgänglighet och bevarande som är själva herbariets idé. De tunna slingrande växterna som pressas ihop »i buntar så dammfritt som möjligt mellan hårda pappskivor« – kan dessa torkade och färglösa döda växter fortfarande säga oss något om de som lever och blomstrar därutanför? Och omvänt: är det inte genom att plocka in floran i boken, göra den till något annat, till text och litteratur, som gör att vi kan se den, tänka om den och, i någon mån, kanske också förstå den?

Att likna en diktsamling vid ett herbarium är ett så tacksamt grepp att det krävs motrörelser för att inte dikterna ska bli till dekorativa illustrationer, grundstrukturen i sig är ju redan från början så fullödig, komplex, vacker och intelligent. Något av detta blir synligt när man jämför hur olika Rimbereids Herbarium, Pia Paulina Nykänens diktsamling Herbarium och Jacques Werups dikter (som tillsammans med Georg Oddners fotografier utgör boken Herbarium) förhåller sig till sin titel.

Där Werup känslosamt flyter medströms in i blomstervirvlarna och landar i en ganska sentimental diktning tar Nykänen snarare fasta på herbariets torra och systematiska karaktär. Hennes dikter utvecklar sig till en fragmenterad brottshistoria som visserligen är skarp men inte särskilt drabbande. Rimbereid däremot, rör sig över hela registret och förmår utvinna det mesta ur den stora metaforsfär som herbariebegreppet bär med sig. Han skriver till exempel klassisk kärlekslyrik, som i dikten »Forglemmegei. Forelskelse (fritt etter Basho)«, historisk-filosofisk tankedikt, som i »Tulipan. Mani«, högtidsdikt, som i »Jonsokkoll. Ode ved dronning Sonjas 70-årsdag, Rogaland 4. juli 2007« eller andra typer av blandformer där den lilla ökenväxten zilla spinosa ger namn åt en spretande dikt med »svart londontaxi og amfetaminrus«.

Rimbereid är imponerande säker rytmiskt, använder ledigt rimmad och stavelseräknande vers men ibland tycker jag att den säkerheten ligger honom i fatet. Att det blir för mycket uppvisning, lite högstämt och duktigt och att dikterna fogar sig alltför väl in i mallen. Trots att Rimbereid skriver om Israel och Palestina, om finanskriser och fängelser, om smärta, sorg, lycka och ensamhet – sätts sällan något grundläggande på spel, egentligen. Man kan titta på dikten »Hvit kala. Brudebukett« som inleds med frågan »Hva vil Praha-våren / kunne fortelle oss?« Tonläget i dikten är genomgående stadigt och lätt didaktiskt. Men det är som Rimbereid skriver: »På en grasgrønn løper / balanserer vi mellom mørket bak oss / og alt kommende mørke«. I det mellanläget balanserar också dikten som sådan, inlemmad i sin egen bildvärld, där inga större konflikter eller motsättningar finns.

Och apropå egentligheter, så hänfaller Rimbereid stundtals åt en närmast naivistisk ursprunglighetstro, när han skriver om »Alt liv utradert / av reklamteknikkens tryck« (angående Warhol) eller »Egentlig rose« som är »rosen innerst i rosen«, rentvättad från all yttre symbolik och historisk användning.

Är jag sträng?

Ja, jag är sträng, kanske alltför sträng mot en diktsamling som är så välkomponerad, så rik och rörlig som Herbarium. För varje omläsning växer den ut och förgrenas ytterligare (förlåt metaforiken) och jag slås av hur noga varje blomma är vald. Den monstruösa rafflesia – »Blommans doft på minner om ruttet kött« läser jag på Wikipedia –, blå valmuesøster, som är en asiatisk variant av vår nordiska röda, peon, som också är ett stigande eller fallande versmått. Och så isrosen, den vackraste rosen av alla som blommar på våra fönsterrutor när de andra i trädgården har vissnat.

Kanske verkar det bakvänt att inleda med de negativa konsekvenserna av Øyvind Rimbereids stilistiska kompetens. Framsidan är förstås att hela diktsamlingen genomsyras av vilja, konsekvens och ambition. Sällan har jag läst en diktsamling där metaforerna är så välfunna, där rytmen känns självklar och njutbar och där helheten och delarna i varje rad förhåller sig till varandra. Man kan komma att tänka på Inger Christensens systemdiktning, den tyske poeten Durs Grünbein eller svenske Fredrik Nybergs diktsamling Blomsterur som på ett liknande sätt rör sig mellan katalogisering och kaos, skönhet och destruktion.

Solaris korrigert blickade Rimbereids diktjag tillbaka från ett framtida samhälle 2480. I Herbarium är det istället historien som pekar framåt, inte minst dikten »Tulipan. Mani« om sextonhundratalets tulpanmarknad, som 2008, i den amerikanska finanskrisens kölvatten, känns närmast obehagligt aktuell: »En krise / og fortolkningsfelle / triggende en kollektiv / schizofreni.«

*

Som alltid när jag läser norsk eller dansk poesi, fascineras jag över de många likheterna och skillnaderna mellan språken. Till exempel heter »Snøklokke«, »Snödroppe« på svenska, vilket gör att raden »En forsinket snøklokke« inte alls skulle träffa lika rätt på svenska. »Jonsokkoll« heter »Blåsuga« och »Hvitveis« »Vitsippa« medan namnen på skogsstärna, dvärgtistel, styvmorsviol och förgätmigej är i det närmaste identiska med varandra. Som svensk läsare är det också lätt att dra sig till minnes den blomstervåg som svepte in i den unga poesin efter Ann Jäderlunds genombrott med diktsamlingen Som en gång varit äng (1988). Ett femtontal unga kvinnliga poeter publicerade diktböcker med blomstertitlar, blomstermetaforik och blomstertematik, vilket föranledde Thomas Götselius att i slutet av nittiotalet i en många gånger därefter citerad krönika i Dagens Nyheter utmattat utbrista: »Svensk poesi tål inte så många fler sådana stilblommor.«

Och det är nog sant att måttet var rågat den gången, men den post-jäderlundska poesin fyllde ändå en viktig funktion vad gäller att bredda utrymmet för frågor om genus, identitet, feminism och kroppslighet. Nittiotalets svenska blomsterpoesi kopplades gärna till just kropp, sexualitet, förruttnelse kontra livskraft vilket i viss mån ledde till att metaforiken låstes. Mot den bakgrunden kan man säga att Øyvind Rimbereids Herbarium återuppväcker en motivsfär och gör den gångbar igen. Hans diktsamling är en veritabel stilstudie över olika lyriska undergenrers sätt att relatera till blomman som emblem och metafor och den allegoriska tolkningen är aldrig långt borta.

Men så är ju blomman, i all sin självklara enkelhet, något av det mest symboliska som finns. Som uttryck för kärlek, för avund, för svartsjuka eller sorg. Som symbol för det enkla, som symbol för det festliga, som rituella inslag vid dop, konfirmation, bröllop och begravning. Som politiskt attribut, som skönhetsobjekt, som bas för giftiga, narkotiska eller medicinska preparat. Den tatuerade rosen på sjömannens bringa, den förföriska plastblomman i Amy Winehouses hår …

I Rimbereids Herbarium samlas varken plastblommor eller indieprinsessor. Istället är det drottning Sonjas håruppsättning det diktas om, i ett ode som jag tror att man måste vara infödd för att helt ta till sig. Ganska ofta saknar jag den humor och konfrontativa raspighet som det annars fanns mycket av i Solaris korrigert. Rimbereid står så stadigt i traditionen att han är bättre ju längre ut han sträcker sig. Som i den första rosdikten, när han lakoniskt skriver »Altså: flygende kvinne, rose og larve« – då spänns dikten på allvar ut mellan klassisk lyrik och levande samtid, till skillnad från de dikter som liksom kröker sig runt sin egen axel och blir till ett visserligen fingerfärdigt men ändå tillrättalagt blomsterbroderi. Och om ni spårar en kritisk ambivalens i min hållning så har ni naturligtvis alldeles rätt. Jag kretsar hela tiden kring samma frågeställning, som inte så lätt låter sig formuleras. Å ena sidan är det uppenbart att Herbarium är en högklassig diktsamling, ja, man skulle kunna säga klanderfri. Å andra sidan är det inte säkert att just »klanderfri« är det bästa för en diktsamling att vara. Det är ett omdöme som ges mer med hjärnan än med hjärtat. Jag är övertygad om att Øyvind Rimbereid har potential att skriva så att den sortens tvivel raseras i grunden, men han gör det inte i Herbarium. Det är synd på så vackra blommor.

Anna Hallberg