Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

Flykten från framtiden

KOMMENTAR. November 2019 är månaden då Blade Runner utspelas. Men det förra århundradets utopiska visioner har sinat. I dag blickar vi hellre bakåt än framåt.

Blade Runner
Stillbild från Blade Runner (1982)
Vissa datum omges av en mystik som inte har någonting med vidskepelse att göra, datum som i stället hör ihop med en bok, låt eller film. Som 1984, 1999 eller 2001 – tidpunkter då vi förväntas överskrida det normala. Nu har vi nått ytterligare ett av dessa märkesdagar, november 2019, som kan skapa en lätt kosmisk svindel med tanke på hur länge det ruvat i medvetandets kulturella kalender. Detta är månaden då Ridley Scotts futuristiska Blade Runner (1982) utspelas, en nattsvart dystopi med så rik scenografi att man skulle vilja bada i dess eldstungor av neon och oneliners. Mängder av events har annonserats och fans förbereder sig för att samlas i det Los Angeles där prisjägaren Deckard (Harrison Ford) jagar förrymda människorobotar – så kallade replikanter – genom det noirliknande stillabyrint som Blade Runner är; det första riktiga cyberpunkverket, postmodernismens mörka kronjuvel.

Men tyvärr, gott folk: framtiden är inställd. Det blev inte som vi hade tänkt oss. November 2019 visade sig vara långt ifrån lika fantastisk som på film. Vi fick inga replikanter, robotdjur eller flygande bilar. Vi har ännu inte sett C-strålar glittra i mörkret vid Tannhäuserporten. Vi stretar fortfarande på med förarlösa bilar, 3-D skrivare och artificiell intelligens. Men vi har i alla fall väldigt bra telefoner. Prata kan vi som aldrig förr, eller rättare sagt: chatta, texta, dela, gilla, scrolla, svajpa. Kanske är vi mer replikanter än vad vi tror.

Framtidsnoir
Om scenografin är allt, så är handlingen ingenting. Deckard får i uppgift att likvidera replikanter som tagit sig till jorden från rymdkoloniernas slavarbete. Deras livstid håller på att löpa till ända och de är på jakt efter längre liv. Till följd av tidigare uppror har slavrobotar bannlysts från jorden. Den statssanktionerade avlivningen betraktas helt enkelt som pensionering. Deckard lär dessutom känna en ny replikantmodell som inte vet att hon är artificiell, varpå detektiven själv börjar fundera över sin natur.

Blade Runner

Blade Runner är rakt igenom atmosfär. Regn, rök och mörker omger varje scen – det regnar till och med inomhus – så att man nästan kan ta på framtiden. (Vangelis eteriska soundtrack följer samma recept som hybridscenografin: nebulös världsmuzak, smörig saxofon, frostkall electronica.) Eller var är vi egentligen? Det är Los Angeles som det forna Egypten passerad genom ett kitschigt Hong Kong-filter. Framtidsnoir och retroutopi. Hårdkokt existentialism med en lätt böjelse för hyperverklighet.

Sa någon kultfilm? Blade Runner är kult i den meningen som Umberto Eco talade om Casablanca som en kultfilm: inte en film, utan flera filmer. Blade Runner finns i otaliga versioner, har två manusförfattare, bygger på en Philip K. Dick-roman och lånar titeln av en William S. Burroughs-bok. Dessutom finns den där plikttrogna uppföljaren, Blade Runner 2049 (2017), som för fram sin tolkning av föregångaren. 80-talets Blade Runner är lik dess replikanter i egenskap av ett föräldralöst verk ämnad att användas, inte att beundras i någon självintakt fulländning. Med andra ord är det ett perfekt verk för 2019 vars biosommar bjöd på en ny räcka av franchisespektakel, uppföljare och nyinspelningar med ett och samma ledord: »mer av samma«. Hela kulturen stämmer upp i kulten: en kult kring det förflutna.

Efter framtiden
Framtiden är inte vad den brukade vara. Om det är någonting som kulturteoretiker varit överens om så är det att vårt sekel inte bara kännetecknas av utebliven teknologisk avancemang, utan av att kulturen inte längre lockas av det nya. Det var därför den franske konstkritikern Nicolas Bourriaud i början av seklet menade att dj:n var central för dagens kultur – eftersom man i så liten grad producerar någonting. Regeln är först som sist: utgå från ett redan existerande material. Plundra internet som om det vore ditt eget inre. Applicera världen på duken som själslig graffitti. Genom att så mycket utgå från samplingar eller äldre stilar har den dominerande tendensen blivit det som den brittiske musikkritikern Simon Reynolds benämnt »retromani«. Det nya för 2000-talet står att finna i det förgångna.

Men inte ens detta är nytt. Snarare är det en kvarleva från det förra århundradet som den italienska kulturteoretikern Franco »Bifo« Berardi kallat »seklet som litade på framtiden«, i boken After the Future (2011). Ingenstans var tron tydligare än i futurismens kärleksförklaring till farten och bilen, någonting som numera förefaller lika antikverat som de utopiska världsutställningarna. Vi tjusas inte längre av mekanisk acceleration, mer och mer förknippas bilar och flyg med miljöskam, medan rymdfärder bara är en retrogrej bland andra.

Blade Runner

Den framstegstro som kännetecknade 1900-talets avantgardistiska rörelser och teknologiska utvecklingar har enligt Berardi gett vika för en dystopisk föreställningsförmåga. Början till detta såddes av punkrörelsen som 1977 skanderade »No future«, i en tid av inflation, stagflation och arbetslöshet efter att Jom Kippurkriget sände stora efterskälvningar i världsekonomin. Sedan dess har världen styrts av en nyliberal elit som strävar efter vinstmaximering och 24/7-aktivitet, menar Berardi. Glappet mellan de väldigt rika och väldigt fattiga ökar, produktiviteten driver på miljöförstöringen och allt fler upplever att framtiden inte är någonting att längta efter.

»Det finns en hemlig skam som svävar över alla som lever i det tjugoförsta århundradet«, skriver antropologen David Graeber i Reglernas utopi (2015, översatt av Joel Nordqvist). Vi trodde ju att 2000-talet skulle skänka oss teleportering, androider och kolonier på Mars! De som levde under Jules Vernes och H. G. Wells tid, förklarar Graeber, föreställde sig att 1960 skulle erbjuda »flygmaskiner, rymdskepp, undervattensbåtar, nya energiformer och trådlös kommunikation«. Ganska exakt så blev det också. Men följande femtio åren bromsade upp innovativ forskning, belamrade forskarvärlden med byråkrati och styrde forskarna mot säkra projekt och ekonomiska vinster. Militären har helt tagit över med projekt som framför allt främjar övervakning, medan finanskapitalismen skuldsatt arbetare, ökat arbetstiden och försämrat anställningstrygghet genom den nya »flexibla« arbetsordningen.

Kulten kring det döda
Blade Runner var en bra profetia, trots allt. Inte i skildringen av teknologin, men i hur framtiden tycks regrediera. Scenografins collageteknik hör ihop med metoden av »eftermontering«, som innebär att gamla system uppgraderas med ny teknologi, vilket är den stora skillnaden mot dagens kultur: man försöker inte skapa ett nytt lager ovanpå det gamla, utan monterar hellre det gamla ovanpå det nya. Ta vilken årsbästa-lista eller 2000-talets bästa-lista som helst: det är gamla nyheter förklädda till senaste mode. Konsten som förmedling. Framtiden som meme. Och det är exakt vad Blade Runner förutspår med alla dess korsningar av stilar och megaföretag som nästlat sig in i allas medvetande. Allt man upplever tjänar som virtuellt bränsle för den gigantiska förmedlingsmaskin som informationsteknologierna gett upphov till. I likhet med replikantdynastin Tyrell Corporations närs denna maskin av de döda minnen som var och en förser den med, och som i sin tur när oss. Alla står i maskinens tjänst.

Detta är den egentliga konflikten i filmen, vilket också är 2000-talets problem. Man har helt vänt ryggen åt nuet och ens närmiljö och ägnar sin tid åt ett artificiellt liv i brist på en framtidstro. Man lever ett ställföreträdande liv som, med Karl Marx ord i Kapitalet (1867), absorberas av makten, i Ivan Bohmans översättning: »Kapitalet är dött arbete. Liksom vampyren kan det endast upplivas genom att insuga levande arbete och lever desto intensivare, ju mera det insuger.« Människan har mer och mer förvandlats till vampyr, det vill säga replikant. Man viger all uppmärksamhet åt informationsteknologier, medan skillnaden mellan arbete och fritid luckras upp under prekariatets skyddslösa villkor. Idén om oundviklig katastrof som klimatförändringar inpräntat i oss pådrivs av vampyrtillvarons skenliv.

Av denna anledning beskrevs kapitalet av Marx som en kult kring det döda. För att frigöra sig från vampyrens träldom var man inte bara tvungen att göra uppror mot den arbetsordning som tar upp all tid och energi, utan också mot den blinda tron på världshistoriska minnen och forna revolutioner. »1800-talets sociala revolution kan inte hämta sin poesi ur det förgångna utan endast ur framtiden. Den kan inte ta itu med sig själv, förrän den befriat sig från all övertro på det förgångna«, skrev Marx i Louis Bonapartes adertonde Brumaire (1852), varpå han tillägger en av honom ofta upprepad fras: »1800-talets revolution måste låta de döda begrava sina döda för att komma fram till sitt eget innehåll.« Att »låta de döda begrava sina döda« handlar om att skapa sin egen historia genom att bereda rum för framtiden. 

Illusionen av en framtid
Om framtidstron är en nödvändig ingrediens för revolution såväl som för konst så är utvecklingen i behov av brott. I dag har vi i stället funnit ett mellanting som låter de döda att ständigt väckas till liv på nytt. Vår tids kultur bygger inte på mästerverk, utan på multiverk som Blade Runner. Det är verk som består av tidigare verk eller stilar och lämpar sig för recirkulation. Därför har vi Youtube, Spotify och SVT Play, såsom vi också har ändlösa tv-serier och spellistor som endast skyfflar runt redan etablerade storylines och artister. Världen är en klubb som underhåller oss till livs med ständigt nya versioner av gårdagens hits.

Tänk bara på den där maskinen som låter Deckard att tredimensionellt röra sig runt i fotografier, en teknik som i filmen kallas Esper. Detta är en i science fiction typisk term för någon med övernaturliga förmågor (från ESP: »extrasensorisk perception«). I Blade Runner är denna förmåga helt igenom teknologisk, på samma sätt som nydaningar i dag endast uppgår till olika sätt att kommunicera, köpa saker eller arkivera information. Vrid och vänd på verken, pilla runt i det förflutna, överskrid det biologiska. Den extrasensoriska perceptionen är en ideologisk protes som låter oss fly in i den digitala kulturens skenvärldar. Man sitter fastklistrad vid skärmen där framtiden är en missad möjlighet som går att uppleva vid ett senare tillfälle. I stället för framtidsvisioner har vi i dag illusionen av en framtid.

Nostalgin över förlorade framtider
För en film med så många bilder på ögon, som kretsar kring gränsen mellan naturligt och tillverkat, är det anmärkningsvärt hur lite vi får veta om replikanternas liv som slavar i kolonierna. »Om du bara kunde se vad jag sett med dina ögon«, säger replikanten Roy Batty (Rutger Hauer) till ögontillverkaren Chew (James Hong). Rachael (Sean Young) börjar i sin tur inse att hennes minnen är konstgjorda, vilket visar hur lite som skiljer mellan falsk och äkta erfarenhet. »Litar du på mig?« frågar Deckard innan han leder Rachael ut i frihet. Lita inte på nummer och siffror och bäst före-datum; lita på intuitionen, empatin, tvivlet (namnet Deckard påminner förstås om filosofen Descartes). Skillnaden mot maskinen består i en trygghet över att man ingenting egentligen vet. Blade Runner lär oss att minnena inte är att lita på, att det förflutna är lika ovisst som det kommande.

Blade Runner

»How can I be sure / In a world that’s constantly changing«, sjunger Tricky i låten »Aftermath« (1995), en av otaliga brittiska 90-talslåtar som samplade ur Blade Runner – i detta fall den omedelbart igenkännbara repliken »Let me tell you about my mother!«. Det finns ingen säkerhet, inte om ursprung eller världen som sådan. I egenskap av replikanter som inte känner sig hemma i sina mänskliga höljen finns i dag endast en hemlängtan utan upphov, en nostalgi utan hemort, precis såsom Blade Runner är fylld av död och melankoli, men utan en tydlig orsak till allt svårmod. Kanske hör filmens modus ihop med att Ridley Scott tog sig an projektet efter att hans yngre bror gick bort i cancer, kanske är denna föremålslösa sorg i grunden ett uttryck för en sista rest av hopp – i linje med vad kritikern Mark Fisher talade om som hemsökologi i 2000-talets populärkultur: en nostalgi över förlorade framtider.

Men varför per automatik söka efter det nya? Ett säkert sätt att begränsa fantasin är att tvinga sig till att vid varje tillfälle vara nyskapande. Det nya blir dessutom snabbt gammalt, så som det faktiskt blev efter det som brukar betecknas som science fictions guldålder på 1940-talet. De nydanande visionerna smälte lika sömlöst in i pocketutgåvor såsom teknologin i vardagen. Blade Runner är nog inte heller en framtid vi vill ha, med slavarbete, miljöförstöring och överbefolkning, där övervakande strålkastare borrar sig in i varje lägenhet. Nöjet i futuristiska visioner har alltid handlat om att förflyttas till en annan plats, inte i att dessa ska realiseras. Så mycket av den teknologiska imperialismen har också kretsat kring ett förlängt koloniseringsbegär att själva idén om tillväxt framstår som ett problem. Den som är besviken över att 2019 inte blev som i Blade Runner har inte lärt att fantasin trivs bäst i ofullbordan. 

Avatar

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.

Gi Vagant i gave!Mørket senker seg over Norden. Hvilepulsen og juleferien trenger seg på. Gi bort ett års gaveabonnement på Vagant. Bestill på våre nettsider.
LES MER