Emot världen, emot livet

ESSÄ. Det har inte funnits en mer fundamentalistisk musik än 1990-talets norska black metal. Miljön skildras i Jonas Åkerlunds nya spelfilm Lords of Chaos.

Stillbild från Jonas Åkerlunds nya spelfilm Lords of Chaos.

Det var tvunget att ske: en film om norsk black metal där alla talar engelska. Det enda förvånande är att det inte gjorts tidigare, även om arbetet med projektet pågått i tiotal år och historien redan berättats i mängder av dokumentärer. Här finns allt en film behöver. En sann historia, en nationell kontrovers, en berättelse om depraverade ungdomar i det nyrika landet: från det svarta guldet till den sanna svartmetallen. Vem hade trott, liksom, svenskar, finnar, tyskar, ja, men norrmän? Lords of Chaos, som filmen heter, »inspirerad« av Michael Moynihans och Didrik Søderlinds bok från 1998, förhåller sig till verkligheten såsom den förhåller sig till språket: den är samproducerad av Vice, regisserad av svenska Jonas Åkerlund och innehåller en rad amerikanska skådespelare som tilltalar varandra som »Oistain«, »Djorn« och »Pellei« och tvingas betona att »Helvete« är norska för… »Hell«. Förvirrande? Men det är ju film, så anything goes, allt detta handlar om att ingjuta bilden av den sanna historien om hur några unga män inte bara skapade en ny genre, utan hade ihjäl sig själva, tände eld på kyrkor och skapade panik i oljelandet: allt detta är sant, men inte sant som true black metal, utan sant som underhållning.

Men – tack och lov – filmen tar sig inte själv på för stort allvar. Enligt förtexterna är den »baserad på sanning och lögn«, vilket får sägas vara både en skymf och en hyllning, precis som det ska vara. För historian som berättas, från 1988 då Mayhem anlitar den svenske sångaren Dead fram till att Varg Vikernes buras in fem år senare, kretsar kring Øystein »Euronymous« Aarseth, grundaren av Mayhem, som förstod vikten av propaganda när man gjorde anspråk på att vara det ondaste bandet med den ondaste musiken. (Och vad vore mer sant än lögnen? Johannesevangeliet (8:44) om hin håle: »När han ljuger talar han sitt eget språk, för han är en lögnare och far till alla lögner.«) Allt detta står klart så fort vi hör berättarrösten. »This is my story, and it will end badly«, säger Øystein. De flesta som tar sig tid till att se filmen vet säkert att den riktiga Øysteins historia slutade illa för länge sedan. Han talar alltså från graven. Det vi får återberättat är en fantasi tillskriven någon som inte kan ge sin version av händelserna – den minst pålitliga berättaren.

Allt börjar med döden, eller rättare sagt »Dead«: Per »Pelle« Ohlin. Han var med i Mayhem under några enstaka år, men lämnade ett avtryck som kom att forma en stor del av skapelseberättelsen kring black metal. Som ung blev han ofta mobbad och skadades en gång så svårt att mjälten sprack. En stund svävade han mellan liv och död. Av motsägelsefullheten i de beskrivningar som getts av honom genom åren, å ena sidan en gladlynt yngling som förstod den teatrala delen av metal, å andra sidan en depressivt lagd frontfigur som levde ut sin dödsdrift, är det tydligt att få kom honom nära. Myterna som uppstått kring honom är en del av den persona som Pelle Ohlin själv odlade, det vill säga föreställningen om att han under hela sitt vuxna liv egentligen var död, ett tillstånd som inom psykiatrin är känd som Cotards syndrom. Därav artistnamnet Dead. Det var också det som han syftade till i det brev som hittades efter att han skar upp pulsådrorna och sköt sig med ett hagelgevär, innan Euronymous hittade kroppen den 8 april 1991 i Kråkstad, i bandets kollektivboende i Ski kommun utanför Oslo: »För att ge en någon sånär förklaring så är jag ingen människa, det här är bara en dröm och snart vaknar jag.«

Detta liv är alltså inte det sanna livet, men bakom slöjan av förvillelser döljer sig inte något paradis, snarare en ny smärta. Därför är upptagenheten vid döden, hatet och våldet en till lika delar negativ världsåskådning och en primär rädsla. För allt som hör till livet är förruttnelse och utslocknande. Det som black metal har gemensamt med skräckgenren är att den porträtterar en till synes enväldig ondska bakom alltings yta, men skiljer ut sig såtillvida att den anammar den mörka sidan. I en låttext som Dead bifogade till sitt självmordsbrev, »Life Eternal«, står det: »To release the soul / One must die / To find peace inside / You must get eternal.« Denna längtan omformas dock oftare till ett hat mot de som inte ser livet som det är. Kriget förs mot alla former av posörer, ett ord som det slängs med här och var i Åkerlunds Lords of Chaos, och som idag låter lika daterat som eran av autenticitet: att vara sann mot sin övertygelse, sann mot sin scen. (Slagordet för Euronymous skivbolag Deathlike Silence: »No mosh – No core – No trends – No fun.«) Och hur förbli sann gentemot döden? Jo, man inser att allt bara är en dröm som posörerna måste upplysas om. Därav kriget mot kyrkan, mot hycklare, mot dem själva. Post-Dead: ett efterliv utan liv, ett enda långt postludium där den ena försöker överträffa den andra i att vara mer true, mer svart, mer metal – mer död än död.

Dead var en inspiration för bandet, såsom Øystein säger i filmen. Han var den som satte dödsfascinationen i verket. Han var inte någon som bara pratade om det. Han sov i en kista, begravde sina kläder i skogen, luktade på döda djur innan konserter, skar sig själv på scenen och startade stilen med corpse paint. Och så tog han förstås livet av sig – innan norsk black metal hade blivit en stil, innan kyrkbränderna, morden, myterna. Dead var så true man kunde bli. Han var den mest »genuina« i raden av döda rockstjärnor som försökt överträffa varandra i autenticitetens tvekamp: hur ska man vara mer äkta, mer sanningsenlig, mer renodlad än…? Allt är en kamp, do it yourself – in till döden. Kurt Cobain var den mest kända av dem. »The worst crime I can think of would be to rip people off by faking it and pretending as if I’m having 100% fun«, skrev grungens ledstjärna i sitt självmordsbrev. Orden är ett testamente över rockmusikens strävan efter renhet, ett begär som endast kan sluta i ett omfamnande av döden, det slutgiltiga accepterandet av att ens image bara var en dröm som väntade på att punkteras, en insikt i att man är meningslös och musiken ingenting annat än ett bedrägeri. Man kan bara överträffa sig själv genom att överträffa sig själv: do yourself in.

Black metal visade upp ett hat som framstod som sanningen, där identifikationen med olika former av ondska, vare sig de estetiska flörtarna med satanism och nazism eller en självbild som bara kunde mäta sig med apokalypsen, står i samklang med den grundläggande disharmoni som styr tillvaron. Man kan aldrig vara extrem nog. I essäsamlingen Vital Signs (1998) skriver den brittiska kritikern Ian Penman: »Metal is like a subcultural herpes which, when incubated will circulate invisibly and then burst back out in the open again, grisly as ever.« Han skrev essän 1990 och hade alltså inte sett det värsta än. Men idén om att metal utgör en konstform som är på en gång ett uttryck för och ett undergrävande av den dominerande kulturen (»be-Jaggered hetero Camp«) fogar sig in i samma motsättning som norsk black metal – i krig med Satan och i allians med den vite mannen. Man vände sig emot kristendomen, men gav fritt utlopp åt en nordisk ursprungsfantasi. Man ogillade institutionerna ovanpå den bortglömda hedendomen, men man kunde aldrig hylla urhemmet under rötterna tillräckligt nog. Man motsatte sig den rådande samhällsordningen, men det man vagt eftersträvade verkade minst lika förtryckande. För kan man göra skillnad på hat och hat?

Mordet på Magne Andreassen i Lillehammer 1992, attackerad med 37 knivhugg av Bård »Faust« Eithun ur bandet Emperor, är den mest drabbande scenen i Lords of Chaos, som till trots för den inledande varningen om att filmen också innehåller spår av myter gjort sitt yttersta för att återskapa kollektivboendet, skivbutiken, konserterna och morden. Scenen är brutal, obehaglig och trovärdig i det att den visar på den mörka romantik som inte bara har med black metal-scenen att göra, utan alla makabra mord som begåtts i naturnära miljöer i Norden. Naturen är så mycket mer illavarslande än storstadsmiljöerna i nordic crime, just för att den är allestädes närvarande och stum. »Jag hör hemma i skogen och har alltid gjort det«, skrev Dead i självmordsbrevet. Dragningen till urtillståndet där ingen skillnad görs mellan liv och liv är en av anledningarna till naturromantiken hos black metal. Tänk bara på alla dystra skogssiluetter på skivomslagen. Ingen annan musikgenre har varit så fascinerad av naturen som black metal, samtidigt som den knappast predikar sunt friluftsliv med fjällturer. Man går ut i naturen för att försvinna i den.

Men hallå? En svensk som regisserar en film om norsk black metal, är inte det, vad heter det, appropriering? Till Åkerlunds ära ska det sägas – förutom musikvideorna för en rad världsartister och direkt till glömska-filmer – att han var trummis i en tidig inkarnation av bandet Bathory, ett av den norska svartmetallens viktigaste föregångare. I hans första musikvideo, Candlemass »Bewitched« från 1988, kan Dead ses doomdansa tillsammans med ett gäng andra ungmetallare. Men det måste påpekas att boken Lords of Chaos aldrig varit någon grundsten i svartmetallens historia, snarare var den en kuriosabok för en engelsk läsarkrets, där rasism, homofobi och nazism varvades med talrika morddetaljer av författarna Moynihan och Søderlind. Boken innehåller också en av de mest underhållande faktafelen någonsin. Så här introduceras Bathory: »The driving force behind the group is Pugh Rogefeldt, who uses the more exciting stage name of “Quorthon”.« För svenskar står det klart att någon har grundlurat författarna: Pugh Rogefeldt är en folklig trubadur som debuterade under proggeran, milsvida från Thomas Forsberg – som en gång också tutade i en tysk journalist att hans namn var »Runka Snorkråka«.

Rekonstruktion av Mayhem-logon vid Langhus stasjon, Oslo, i Lords of Chaos (2018).

Filmen Lords of Chaos kommer inte att få gehör hos många fans. Den låter och ser ut som en produkt av underhållningsindustrin, en snabbt glömd skröna med chockvärde. Filmhistorien är fylld av mer eller mindre usla musikskildringar: Control (2007), Walk the Line (2005), Almost Famous (2000), The Doors (1991). Verkligheten är helt enkelt mer än nog. Musiken är alltför direkt för att fungera på film, men ofta också alltför teatral för att det ska gå att överföra den till ett annat sammanhang. Corpse paint och dödsvrål är närmast omöjliga att porträttera på ett seriöst sätt. Åkerlund har sannolikt skönjt detta och fört in en lekfull ton som också visar på blåögdheten hos de tungsinta ungdomarna, i synnerhet genom att betona de interna konflikter som låg till grund för mycket av extremismen: man hetsade varandra till alltmer absurda handlingar. Men med en hopplöst styltande dialog framstår allt som en anonym tv-serie om vilsna ungdomar i väst, vilket givetvis är en av många möjliga tolkningar av historien, men lyckas inte riktigt föra fram varför någon lyssnare överhuvudtaget lockades av detta. Allt mynnar ur tristess. Man behövde röra om i den norska medelklassgrytan.

Fascinationen för döden var en regelrätt livssyn, men uttryckt i form av en musikstil. Genom att bege sig ut i världen, flytta till New York, skaffa sig ett riktigt jobb och leva som äkta man, upptäckte H.P. Lovecraft det hat som drev honom – och som ledde till att han skrev sina mest betydande alster, enligt Michel Houellebecq i sin bok H.P. Lovecraft – Emot världen, emot livet (1991). Lovecraft såg nu tillvaron som den var, såsom han alltid misstänkt: ett motbjudande kaos vars självgoda yta ständigt höll tillbaka mörkret som var alltings bestämmelseort. Jovisst fanns en gud, eller rättare sagt gudar, men de låg och sov och väntade på att vakna ur sin tusenåriga slummer. »In his house at R’lyeh dead Cthulhu waits dreaming«, skriver Lovecraft i sin mest kända berättelse, »The Call of Cthulhu« (1928). Drömmande och väntande: den här världen är bedrägeri, förr eller senare tvingas var och en möta det sanna, som vid varje tillfälle kommer med hat, krig och ödeläggelse. Men Lovecraft ger aldrig efter för förfallet, utan står fast vid sina puritanska rötter. Inför apokalypsen förblir Howard Philips obesvärad. Han säger nej, men vägrar ge avkall på gentlemannaskapet. I ett brev några dagar innan sitt bröllop skriver den bittre pietisten från Providence: »Jag har varken respekt eller minsta aktning för dem som inte lever i avhållsamhet och renhet.«

Världen är en kloak, men man kan inte låta sig besudlas, inte ens under äktenskapets beskydd. Lovecraft är mer metal än metal, bara det att han betraktar kaoset på avstånd. Han besvärjer samma dödsfantasi som Dead, men utan att hänge sig åt handling. Annat var det med norrmännen. Med black metal skapades en genre som lockade de som drevs av samma instinktiva motstånd mot världen och mot livet som Lovecraft. Ska man sammanfatta den tidiga norska black metal-scenen kan man säga att det handlade om att vara true: hängiven åt en lika taskig världsbild såväl som ljudbild. Man talade om det som »Necrosound« – ett ljud som stod i kontrast till all fläckfri musikproduktion. Det skulle låta dåligt, som om bandet inte brydde sig. Men det är klart att man brydde sig, man ville bara framstå som rå. Idén följer av samma sorts autenticitetssträvan som lo-fi rocken under samma period. Man skulle inte anpassa sig efter marknadens modell av perfektion, vare sig för musikalisk produktion eller spelteknik. Man skulle inte göra sig till. Necro-sound är ett readymade-sound: redan-producerad, redan-död.

»Lev som du lär« är en svårsåld devis någonstans överhuvudtaget. Men det var idealet, ett omöjligt ideal för band som predikar »Pure Fucking Armageddon«. Man ska dock inte underskatta vad en sådan motkulturell rörelse betyder för ungdomar i ett samhälle med vinstmaximering som enda rättesnöre. »In our contemporary society, youth are pretty much lost, they have no direction, nobody is telling them what to do. That is, people are telling them what to do, but the youth have an instinct telling them ›this is wrong‹«, säger Vikernes i dokumentären Until the Light Takes Us (2008). Det betyder inte att black metal fyller en roll som samvetsgrann uppfostrare, snarare ger den ett utlopp för all den tonårsfrustration som musik varit så bra på att kanalisera. Men den oförsonlighet som Vikernes lägger i dagen – som den mest extrema i den norska black metal-vågen – följer ett ideal av renlärighet. Och den största synden är att anamma den rådande ordningen. Ska, bör, måste: black metal vänder sig emot mycket, men den är knappast utan normer. Rättesnöret är en aldrig sinande ovilja.

Rory Culkin som Euronymous i Lords of Chaos (2018).

Den black metal som Vikernes talar om befinner sig i en era långt från i dag då både musikgenrer och tonårsrörelser förlorat förmågan att etablera alternativa synsätt till den rakt igenom homogena kultur som brett ut sig efter millennieskiftet. Att måla sig som ett lik och hylla döden är liksom bara en fas som de flesta ungdomar går igenom, en t-shirtkultur. När filosofen Julia Kristeva deltog i ett samtal i Oslo domkyrka i slutet av oktober kallade hon sig för en »energisk pessimist« som inte alls anammar kristendomen, samtidigt som hon hävdade att en av de viktigaste frågorna i dag gäller hur man ska ge ungdomar hopp om framtiden. Dessa sidor är alltså inte oförenliga. Jordens slut närmar sig med stormsteg. Den som inte är pessimist är blott naiv, även om ett sådant synsätt också kan te sig ansvarslöst då det är de kommande generationerna som tvingas leva med konsekvenserna. Dilemmat som vi står inför, enligt Kristeva, är att rädda ungdomarna från att radikaliseras av extrema rörelser, under det att det behövs ideal för att förändra samhället.

Ungdomarna är de sanna fundamentalisterna, påpekade Kristeva. De behöver någonting att tro på. Men samhället har misslyckats med att bereda rättigheter för ungdomar och att möta det som hon talade om som »ungdomens malström«, en slags oceanisk känsla av frihet och förlust, en mystisk upplevelse såväl som en oro inför alltings upplösning. Ungdomarna är övertygade om att en ideal värld existerar. De kan lämna allt för att uppnå det. De kan föreställa sig en absolut erfarenhet, ett paradis. Men samhället i dag uppmuntrar endast till att räkna kalorier, öka ens valfrihet och ständigt bli en annan. De revolutionära idéerna har försvunnit. Kvar finns endast missnöjet som kommer till uttryck i förortsupplopp. Vad vi måste göra är att anamma Dostojevskijdilemmat, menar Kristeva, som i hans böcker ofta formuleras i form av två fäder: den biologiska och den ideala fadern. Alla har en dubbelgångare i de ideal som vi älskar och hatar, fulla av både hoppfullhet och nihilism, det bra och det goda, någonting som utgör en nödvändig tvetydighet.

Två fäder: vem ska man förbli trogen, vilken sida ska man välja – det värdsliga eller överjordiska, nutidstillståndet eller förändringen? Vi fokuserar numera på den positiva delen, men saknar förmågan till att ta itu med det negativa. I dag ska vi bara uthärda, såsom självhjälpsböckerna intalar oss. Därför är det inte bara förståeligt att ungdomar dras till black metal: den fungerar i grunden som ett sätt att hantera ett samhälle som desperat inbillar sig att allt blir bra om vi bara tänker rätt, äter rätt och konsumerar rätt. Under den mörka kåpan hos black metal finns en vilja till liv som uttrycks negativt. Som med alla subkulturer så förstår du den eller så förstår du den inte. Det rör sig om en instinktiv kunskap som framför allt ungdomar är bra på att nyttja. Men till trots för att black metal vände sig emot vad den uppfattar som den rådande ordningen, inte minst kristendom och humanism, kan man fråga sig varför den förstärker stereotypa roller, såsom den vite mannen och hans nordiska urmiljö?

I den tidiga black metal-scenen florerar chauvinism, rasism, homofobi och övermänniskoideal. Du ska stå för vad du tycker, förbli trogen din identitet – den sanna identiteten. Det kan tyckas rätt omöjligt när man hyllar våld, död och förstörelse. Men så är också tonårskulturerna ofta hängivna åt de paradoxer som styr all form av fundamentalism, å ena sidan sprudlande självtillit, å andra sidan obotlig olust. Den enda bejakelsen återfinns i dödsdriften. Här är Åkerlunds Lords of Chaos illusionslös i porträttet av den blåögda men energiska pessimism som drev rörelsen i sin begynnelse. Det var kul så länge man höll sig till musiken. Men med lite konflikter så självdog scenen – för att senare återuppstå, igen och igen. Samma form av oförsonlighet märktes hos punken, som i dess första fas handlade om att gå tillbaka till rockens rötter och skala av alla uttryck ner till skelettbenen. Norsk black metal suddade till och med ut skelettet – bara döden är en värdig modell – och klandrade alla andra för att vara exhibitionister. Musikaliskt sett var det ett kort utbrott, precis som punken, och sedan tillbaka till samma gamla vanliga: dansa, experimentera, sprida.

Genom att förpassa idealen till en konkurrensinriktad svartsyn producerade black metal en filosofi som var tilldragande för unga män med depressiva böjelser. Det svar på alienationen som black metal gav blev därför förlamande i dess renläriga misantropi. Frustrationen, som verkade så lockande just för att den var absolut, kunde inte annat än implodera när den stöptes om av tonårsidealistisk socialdarwinism. I samma stund som den norska black metal-scenen vände vapnen mot sig själv uppfyllde den en fantasi om den eviga återkomst som redan Dead blottställde: det evigt samma – det evigt sanna. Dedikerad åt döden, klädd som ett lik, övertygad om att han var ett lik, bar han en mask som inte dolde någonting, som var fast i tron på att varken han eller världen var vad den egentligen var. Det enda sättet att nå sanningens kärna var genom att skära hål på den hinna av bedrägeri som livet utgör. På så sätt erbjuder black metal en av de mest ödesdigra världsbilderna som musik kan tänkas ge, där det inte är samhället, kapitalismen eller människan som står för hotet, utan existensen som sådan.

Joni Hyvönen

Skribent. Medredaktør i Vagant. Bor i Stockholm.

Facebook

Twitter