Det är den tredje oktober, Tag der Deutschen Einheit, den tyska enighetens dag och landets nationaldag sedan 1990. Det är kanske sista gången Berghain håller fest i sin trädgård. Inte bara för att vädret sakta blir sämre. Myndigheterna hotar att stänga lokalen efter att ett tiotal personer smittats med covid-19 på nattklubben veckan innan. Den andra vågen har dragit in över Tyskland och i Berlin verkar den bli värre än den första. Huvudstaden var relativt förskonad från smittan i mars, april och maj, till skillnad från många andra europeiska huvudstäder slog den aldrig till med full kraft. Infektionstalen stiger, och myndigheten inför kontakt- och alkoholförbud efter 23.00.
Trettio år sedan Tysklands återförenande är firandet återhållsamt. I de östligaste delarna av staden demonstrerar det nynazistiska partiet Der Dritter Weg (Den tredje vägen) under mottot »Ett folk vill ha en framtid«. Fredrik Vejdeland från högerextrema Nordiska motståndsrörelsen är en av talarna. Vid Brandenburger Tor protesterar 3000 människor mot de statliga corona-åtgärderna. I Friedrichshain går vänsteraktivister ut på gatorna mot den planerade utrymningen av det ockuperade huset på Liebigstraße 34.
»Sexklubb blir konstgalleri«
Den tyska enighetens dag är också »Klubbkulturens dag«, utöver Berghain håller 39 andra klubbar öppet med hårda restriktioner. Jag är också på Berghain, inte för festen som pågår i trädgården utan för den konstutställning som öppnade en månad tillbaka i samarbete med konstinstitutionen Sammlung-Boros – en privat samling med samtidskonst belägen i en Andra världskrigs-bunker med James Bond-vibbar. Under Östertyskland kallades huset för bananbunkern eftersom man lagrade exotiska frukter där. Efter murens fall tjänstgjorde bunkern under några år som technoklubb, med bland annat det beryktade sexpartyt »Snax«.
Att också Berghain nu blir konstgalleri faller väl naturligt för en stad som är allt mer medelålders. »Sexklubb blir konstgalleri«, skrev en av stadens boulevardtidningar tillspetsat under öppningshelgen. Efter konsten vet vi vad som kommer. Fastighetsmäklare, app-utvecklare och slutligen den stilla urbana döden.
117 konstnärer ställer ut, alla bofasta i Berlin. Hit hör några av konstvärldens stora namn: Olafur Eliasson, Katharina Grosse, Marc Brandenburg, fotografen Wolfgang Tillmans och Monica Bonvicini, som alla inledde sina karriärer i staden på 90-talet. Det här är en utställning för Berlin, sammanställd av två av stadens mer beryktade aktörer ivrigt påhejad av stadens kultursenator, och med några av stadens mest intressanta konstnärer.
Från technotempel till mausoleum
Kön är lång. Men till skillnad mot en vanlig klubbkväll är människorna mer blandade. Fler ordinärt klädda, fler äldre och folk med barn. Lätt avundsjukt sneglar jag mot kön till trädgården som ser betydligt mer intressant ut. Vi båda kommer få mobilkameran igenklistrad, däremot kommer ingen muddra oss i konstkön på droger, och vi vet dessutom med säkerhet att vi kommer in, till utställningen nekas ingen av klubbens vanligtvis stränga dörrvakter. Om Berghain tidigare hade ett elitistiskt drag över sig styrs klubben under utställningen av kapitalismens demokratiska princip: Så länge du betalar, får du vara med.
Det första man möts av är Julius von Bismarcks väldiga stålboj som upphängd i vajrar svävar som i ett stormigt hav längs trappan som leder upp till klubbens technogolv. Det är mindre än vad jag minns. Det är något med att det är så folktomt. Att ta sig från en till andra sidan dansgolvet är alltid en utmaning, när man måste tränga sig förbi svettiga, nakna och dansande kroppar. Nu ger vi varandra utrymme, håller distans. I högtalarna hörs Jessica Ekomanes ljudverk »Comedown«, som påminner om en fest som vars glöd håller på att slockna och jag fylls av en stillsam sorg.
Att träda in i Berghain är vanligtvis som att tränga in i en annan värld, denna storslagna industrilokal, ett technotempel vanligtvis fyllt av liv har stelnat till en utställningshall där människor inte är vända mot varandra utan stirrar på objekt. Det är hälften museum, hälften mausoleum. Kan man tala om en avförtrollning av en myt? Ja det kan man.
Slutet på samhället
Vi har läst många stora teorier om coronakrisen, hur pandemin förändrar allt. Ibland tänker jag att den inte förändrat något. Vissa tendenser förstärks, andra försvagas, men strukturerna består. Arbete framför relationer, konsumtion framför kulturupplevelser. I någon mening offras samhället på pandemins altare medan ekonomin består. Nattliv och gudstjänster pekas ut som riskplatser. Härbärgen och kvinnofridshem stängs. Samhällets utsatta lämnas ensamma när kärnfamiljen sluter sig samman i infektionssäkra entiteter.
Jag känner ingen som dött i sviterna av covid-19. Däremot människor som under pandemin valt att ta sitt eget liv. Personer som när samhället ryckts bort från deras fötter förlorat fästet och fallit. Det har varit människor som levt i det sociala sammanhang Berlins klubbkultur ger, det sociala nätverk av lösa och fastare band, den gemenskap som skapas i klubben och ibland fortlever utanför dess gränser.
Till M. och R: vi kände inte varandra väl men vi hälsade, kramades så som man gjorde, och bytte några ord. Inte mycket mer, men trots det fanns det en känsla av gemenskap, mer ytlig än djup, men ett sådant slags samhörighet som är nödvändig för varje form av gemenskap. Också nationer hålls ihop av samma kitt av ytliga förbindelser och inbillade föreställningar om att vi hör samman. We’re in this together. För många betydde detta slagord på ett privat plan: Jag är lämnad ensam.
En eklektisk blandning
Som konstutställning är den rätt ointressant. Det är mycket skulptur, målningar, ett par installationer och video. En eklektisk blandning, sammanställd utan en tydlig linje eller sträng kuratering. De bästa verken är de som använder sig av rummet och subtilt bygger på associationer till klubben och dess historia, som får sin resonansbotten av ortens egenheter.
Den svenska konstnären Anja Uddenbergs skulptur »Climber (Angel Kiss)« verkar som gjord för Panoramagolvets bardisk. Rosemarie Trockels uppblåsbara penis kanske är lite för uppenbar, liksom dockan i fetischkläder som hänger från taket. Andra gånger subtilt som Cyprien Gaillards lilla gravering »The Land of Cockaigne«, en bearbetad imitation av Pieter Bruegels »Schlaraffenland«. Den har ristats in i toalettbåsets stål, alltså där det i förcoronatider gärna konsumerades kokain (med mera). Också Max Paul bygger vidare på ett äldre verk i sin »After Schinkel (Blick in Griechenlands Blüte, 1825)«, en underbar bild över en idealiserad, homoerotisk byggarbetsplats i det antika Grekland. Den dansk-isländska konstnären Olafur Eliassons spegelinstallation i Halle är sublim, och skapar en tillfällig spänning och djup i rummet. På housegolvet Panorama slår en gigantisk blomma upp på platsen där konstnärsduon Petrit Halilaj och Alvaro Urbano träffades för tio år sedan.
Golv och väggar är putsade, ståldetaljerna blänker. Det är som att återvända till en död släktings hus efter att mäklaren redan varit där och »piffat upp« till försäljning. Bekant och främmande. Minnen från vad som känns som en förlorad epok hopar sig. I det hörnet gjorde vi det och det, där träffade jag honom och henne, här dansade jag till den och den låten. En annan, och roligare tid fanns, en tid där medmänniskor inte utgjorde en potentiell fara och där intimitet inte vidhäftats med vaga virologiska hot. Den enda tillgängliga kemiska substansen är handsprit. Våra ansikten döljs av masker. Kanske är det inte »sämre«, men det är i alla fall tråkigare.
