Att gå som en man

MUSIKK. Bruce Springsteen skildrar avståndet mellan den amerikanska drömmen och verkligheten.

Bruce Springsteen
Born to Run
Simon & Schuster, 2016

Svensk översättning av Erik MacQueen
Natur & Kultur, 2016

Norsk översättning av Kjersti Velsand
Cappelen Damm, 2016

En ung kvinna på drift får skjuts av en äldre man med lastbil, och vad tror ni händer? Den 18-åriga Star, huvudpersonen i Andrea Arnolds roadmovie American Honey (2016), skyr inga medel för att få tidskrifter sålda, hennes arbetsuppgift efter att ha lämnat sin trasiga familj i Oklahoma, men de bondlurkar hon möter på vägen är inte så farliga som de verkar. Efter att lastbilschauffören – med hunden i baksätet, familjebilder i framrutan och ett krucifix i backspegeln – slagit på Bruce Springsteens Suicide-cover »Dream Baby Dream« i bilstereon, utbrister Star »I know this song!« och det omaka paret stämmer upp i allsång. Föraren fäster blicken mot horisonten längs motorvägen och slår fast: »I love The Boss.«

Vägen, bilen, tjejen, finns det någonting annat att sjunga om? undrar en ironisk Bruce Springsteen i sina memoarer, Born to Run (Simon & Schuster, 2016). Ja, någonting mer finns det nog, men Bossen själv knyter ständigt an till den amerikanska folksjälen, därav drömmen om att bege sig ut på vägen för att hitta vad det nu är som ska hittas, därav klassklyftorna som radas upp i Arnolds film. Springsteen riktar sig inte nödvändigtvis till arbetarklassen, såsom det ofta påstås, utan till de som lever i dess efterdyningar, de före detta industriarbetarna som slussats ut ur fabriker och gruvor under 1900-talets andra hälft, med andra ord de som utgjort den nye presidenten Donald Trumps kärnväljare, en desillusionerad arbetarklass som saknar utbildning och haft svårt att konkurrera i den nya arbetsmarknaden.

born-to-run-9781501141515_hr
Bruce Springsteen, Born to Run (Simon & Schuster, 2016).

Även om denna väljarkår inte ensamt fört den förmögne affärsmannen till makten, tycks många ha lockats av viljan att få tillbaka den gamla industribaserade ekonomin, där Trump lovat att stävja frihandel, deportera immigranter, sänka inkomstskatten och lyfta kol- och oljeindustrin. Det är svårt att inte dra paralleller mellan denna grupp och Arnolds tonåriga tidskriftsförsäljare, ställda utanför ett fungerande samhällssystem och utan några garantier för framtiden. Förutom att huvudpersonen Star för tankarna till familjen Joad i John Steinbecks Vredens druvor (1939), vilka också härstammar från Oklahoma, och vars nutida gestalter Springsteen skildrar på albumet The Ghost of Tom Joad (1995). Allt detta bildar en påminnelse om grusade förhoppningar under de senaste hundra åren och den där hägringen som Trump lockat sina väljare med: »Make America Great Again.« Men när USA var stort tidigare är oklart, och det är högst osannolikt att Trump ska få igenom sina vallöften. Framtiden ser dyster ut: Arnolds lilla gemenskap super och knarkar, pucklar på de som sålt minst tidskrifter i gänget och hålls i ett järngrepp av en sugar mama – iklädd en bikini med Amerikas konfedererade staters flagga som mönster och assisterad av ett förråd av manliga tjänare som oljar in henne i lotion – en grupp som också skulle kunna stå som en mörk spegelbild av en nyliberal dröm. Du kan bli vad du vill, eller hur?

Faktum är att redan Born to Run (1975), Springsteens genombrottsalbum som gett memoarerna dess titel, tecknade ett porträtt av en arbetarklass i ett alltmer ojämlikt samhälle, en period av så kallad stagflation där fler och fler fabriker bommade igen och gräsrotsrörelser som bland annat propagerade för fackligt ledarskap växte fram, någonting som gav albumets desillusionerade karaktärer en aura av arbetarklassautenticitet. Springsteen, som i Time förärades epitetet »glorified gutter rat from a dying New Jersey resort town«, stod för någonting som arbetarklassen under 1970-talet kunde relatera till, förklarar Joshua Zeitz i The Atlantic: »With 16 percent of non-college educated youth either unemployed or underemployed, and many of their more fortunate peers awaiting the next round of layoffs or cutbacks, the flight in Springsteen’s music had special resonance.« Så vad är det som har förändrats sedan Springsteen först slog igenom, då den amerikanska arbetarklassen som han tilltalade under 1970-talet verkar idag, av allt att döma, gett sin röst till någon som Trump?

Från nedlagda fabriker till arenarock
Memoarerna tecknar en resa från arbetarklassfamiljen i Freehold Borough, New Jersey, och rör sig kors och tvärs över delstaterna i de där så mödosamma erövringarna som alla framgångssagor involverar, men inte utan att hörsamma de slagna själarna vid vägkanten eller den plats som musikern kom ifrån, till den grad att berättaren konfronteras med sig själv: har jag någonsin ens lämnat hemstaden? Allt börjar med huset, familjen, grannskapet. Vi får en detaljerad genomgång av släkten, som i likhet med bostadskvarteret kring Randolph Street bestod av en mix av irländare och italienare, där den unge Bruce till stor del växte upp i sina farföräldrars hus, en plats där han upplevde fullkomlig trygghet tillika frihet som både skapade och ödelade honom, förklarar han. Springsteen gick i den katolska skolan St. Rose där nunnorna inte drog sig för fysisk fostran, någonting som fjärmade honom från religionen men som han aldrig helt lämnade. När han ser Elvis på Ed Sullivan Show tycks allt förändras. »I WANTED… I NEEDED… TO ROCK! NOW!« skriver han i det teatrala läget han emellanåt växlar på, och varför inte, versaler, kursivering och uteslutningstecken är en annan slags musik, men den generösa mängden gör greppet ibland förväntat. Rakt på sak är han, icke desto mindre, han har en förkärlek för personporträtt och intar en så ödmjuk inställning till sitt liv att inga av hans nära och kära ska förbises i bokens drygt 500 sidor.

born-to-run
Bruce Springsteen, Born to Run (1975).

Så får vi de där bekanta historierna on the road: den unge musikern bestämmer sig tidigt för att satsa på musiken och beger sig iväg för att uppnå lyckan till alla medel, han liftar riket runt och spelar i mängder av band, inför olika sorters publik och i alla sammanhang, drömmer om framgång och når den också, hamnar sedermera i kontraktskonflikter, bandmedlemmar hoppar av och rockstjärnan tampas med problemen med att ha för mycket pengar. Men memoarerna är på sätt och vis en smula otypiska för en rockartist. Eftersom han varit så lyckosam, spelat för utsålda arenor över snart sagt hela jordklotet och aldrig riktigt brottats med motgångar hos publiken, känns mycket efter barndomsskildringen som en transportsträcka till de där allt större höjderna, men också då, när han har alla möjligheter att leva livet, betygar han att den enda kicken han är ute efter är att stå på scenen, där anekdoterna ur privatlivet inte känns mer nervkittlande än i en politikerbiografi och boken är närmast renons på böjelser, här ges inga prov på snedsteg, sökande eller misslyckanden, han vet vad han vill och det är inte mer med det.

Memoarskrivandet är en dag på jobbet, som i likhet med Springsteens maratonkonserter tycks vilja omfatta allt (»As usual, I wanted everything, intelligibility and blazing noise«, säger han om inspelningen av The River från 1980), tar god tid på sig och klargör ofta bakgrunden till musiken: så här tänkte jag, det här ville jag säga med den låten och detta hände när vi spelade in den här plattan. Alltför många avsnitt betar bara av varje skiva – de något utskällda albumen Human Touch och Lucky Town från 1992 är de enda som inte nämns – samtidigt som de musikhistoriska reflektionerna rör sig om the usual suspects, från Hank Williams och The Beatles till Bob Dylan och Roy Orbison, och samma rockkanon gör hans egen repertoar tämligen begränsad. Men vad menar han egentligen med rock?

hungry-heart
Bruce Springsteen, »Hungry Heart« (1980).

Idag fortlever rocken i den arenamiljö som Springsteen gjort till sitt medium, en så stor och bred publik som möjligt där allt riskabelt skalas bort, allt uppgår till ett monument över vad rocken en gång var, någonting som rimmar illa med hans strävan efter professionalitet. Många är anekdoterna om hans tidiga försök att lära sig spela gitarr, hur han jobbade ihop stålar för att köpa den första guran och hur förödmjukad han kände sig på sin första spelning. Skälet? Han visste inte vad han gjorde. Så spenderar han dagar och nätter med att pränta in såväl ackord som danssteg (det var ju så han fick brudar!) och när han blir utsparkad från sitt första amatörband låser han in sig på pojkrummet och lär sig Keith Richards solo på »It’s All Over Now«. Han ska fixa det. På egen hand! Men rock är inte ett redskap för förändring, förklarar Springsteen. Enligt den vanliga matematiken är ett plus ett lika med två, men i stil med bedragare ställer konstnärer och musiker logiken på huvudet:

Everybody performs this alchemy somewhere in their life, but it’s hard to hold on to and easy to forget. People don’t come to rock shows to learn something. They come to be reminded of something they already know and feel deep down in their gut. That when the world is at its best, when we are at our best, when life feels fullest, one and one equals three.

Här finns en tilltro till att ju fler vi är, desto bättre, som om varje grupp eller framträdande kommer med något odelat gott. Gemenskapen står i centrum för Springsteen, det är den han i förordet utger sig för att belysa (»I am here to provide proof of life to that ever elusive, never completely believable ’us’«) och som kungörs utan större pretentioner, nästan så att anspråket smygs in, såsom han vid ett par tillfällen riktar sig till läsaren, till dig, han behöver oss, menar han, en lite blåögd men rättfram vilja att svetsa oss samman och ge denna samvaro ett uttryck, som enligt hans låtformel i första hand går via personliga erfarenheter, för att därefter riktas till någon: utan detta vägskäl finns ingen musik. Någon måste ju lyssna.

darkness
Bruce Springsteen, Darkness on the Edge of Town (1978).

Det är tydligt att de lyssnare han riktar sig till idag är en annan än de som i genombrottsalbumet kände igen desperationen till följd av de avvecklade fabrikerna, de där förlorade drömmarna i Freehold som gav musiken en känsla av både nostalgi och hopp. »In the day we sweat it out in the streets of a runaway American dream / At night we ride through mansions of glory in suicide machines«, lyder de första raderna i titelspåret. Natt och dag, svett och självmord, flykt och ära: bilen är en bild av både frihet och ödeläggelse. Vi rör oss framåt men med livhanken som insats. Politiska ämnen saknades i populärmusiken efter att Dylan övergav folkmusiken 1963, menar Zeitz i artikeln om Born to Run-albumet, och Springsteen fyllde igen luckan: »Singer-songwriters represented the inward turn that we most popularly associate with the ‘70s – a very real phenomenon with authentic cultural resonance. By contrast, Springsteen embodied the lost ‘70s – the tense, political, working-class rejection of America’s limitations.« Men det är också tydligt att Springsteen därefter breddar sitt perspektiv, och riktar sig till ämnen som familjen och äktenskapet; immigration, arbetslöshet och polisbrutalitet; efterkänningarna av 11/9-attackerna och finanskrisen 2008. Inspirationen var länge hemstaden, förklarar han i memoarerna, men ju äldre han blir, ju längre ifrån han kommer erfarenheterna från sin uppväxt, desto mer blir arbetarklassen ett minne blott.

När hans musikaliska know-how handlar om att locka massorna får vi receptet för den gubbrock som också The Rolling Stones slipat till kommersiell perfektion, därav den musikaliska stelheten hos Springsteen, därav den lite formelartade prägeln i både skivorna och boken: det gäller att fånga så många som möjligt! I samma recept ryms rockens strävan efter att låta musiken komma till synes oförmedlad, direkt från ens egen verklighet till lyssnarnas kroppar. Men här uppstår ett problem – kanske var den alltid där? – för hur äkta går det att bli, hur långt kan logiken drivas och hur länge går det att skildra en arbetarklass som är mer prisgiven åt tillfälliga anställningar, mer instabil, mer diffus, och vem ingår inte i den idag?

Musiker med ett litet »m«
Redan första raderna i boken gör det klart att vi har att göra med en artist som är mån om sin street cred, en vilja att stå med båda fötterna på jorden och visa varifrån han kommer, vilket inte nödvändigtvis är detsamma som ärlighet men rör sig inom samma planhalva, för det är tydligt att Springsteen har vissa betänkligheter angående karriärvalet, att han som framgångsrik artist (»I’m loaded!« invänder musikern när fadern bjuder honom på en fisketur ombord ett båtruckel i Mexiko) kanske inte är riktigt sann mot den arbetarklassfamilj han ständigt skildrar, och på så sätt uppgår hans karriär till en oupphörlig reflektion kring arv:

I come from a boardwalk town where almost everything is tinged with a bit of fraud. So am I. By twenty, no race-car-driving rebel, I was a guitar player on the streets of Asbury Park and already a member in good standing amongst those who »lie« in service of the truth… artists, with a small »a«.

Musikern lever ett slags dubbelliv, inte den äkta varan men inte heller helt osann, det är någon vars kallelse är falskhet, såsom Springsteen förklarar, men till trots för detta kände sig den unge musikern mycket mer sann än andra, ja, »the realest thing you’d ever seen«, en referens till Tupac Shakurs odödliga ord (»the realest motherfucker that you ever saw«), kanhända? Orden har förvandlats till en återkommande harang och estetisk hävstång inom hiphop och populärmusik, som om någon ens kunde överträffa den mördade rapparens thug life, men nej, lika lite som reality-TV är synonym med verkligheten, lika lite befinner sig någon som Iggy Azalea inom mordbranschen, såsom en av hennes låtar betygar, istället har tropen förvandlats till en musikalisk kassako, enligt journalisten Andrew Marantz i The New Yorker. En vit australiensare som närs av den amerikanska hiphopens äkthetsideal följer samma utveckling som när bluesens anfäder marknadsfördes som mer genuina eller beprövade, inte den lågkulturella skenkonst som popmusik brännmärktes som, utan äkta vara.

lead-belly
Leadbelly, «Where Did You Sleep Last Night».

När Springsteen talar om det autentiska rör det sig först och främst om artisten, han kände sig som en sann scenkonstnär, tycks han mena, samtidigt som det inte går att bortse från att han skrivit in sig i en lång tradition av rockartister som riktar sig till det riktiga livet, du är vad du utger dig för att vara, uttrycker den miljö som format dig eller återger en livshistoria som bara du känner till. Du vet vad du talar om. »The fact is, I can’t fool you, any one of you. It simply isn’t fair to you or me. The worst crime I can think of would be to rip people off by faking it and pretending as if I’m having 100% fun«, skrev Kurt Cobain i sitt självmordsbrev den 5 april 1994. Hans död var början på slutet för grungens och lofi-estetikens äkthetssträvan, för hur skulle någon toppa det där. Cobains dramatiska sorti utgör upptakten till Yuval Taylor och Hugh Barkers bok Faking It: The Quest for Authenticity in Popular Music (2007). Författarna tar Nirvanas sista låt på MTV Unplugged (1994), en cover av Leadbellys »Where Did You Sleep Last Night?«, som exempel på ambitionen att verka sann, inte bara att spela unplugged och som ombud för grungens håglösa själar, utan att ta efter den förste, sångaren och den före detta fängelsekunden som marknadsfördes som mer genuin, mer primitiv än den vita mannens folkmusik, som om anspråket på mer livserfarenhet gav form åt en mer ren musik. »Bad Nigger Makes Good Minstrel«, löd rubriken 1937 när tidskriften Life presenterade Leadbelly, sänd till oss för att sona hans och våra synder, inte långt ifrån Cobains kvalfyllda persona, det som publiken så gärna vältrade sig i. Smärta? Ja, tack.

Att Springsteen är så medveten om problemet med att framstå äkta visar sig inte bara i betygelsen om att, nej, inte fan är jag äkta, jag är ju en artist, utan också i hur han använder sig av miljön kring hemstaden Freehold i låtarna, från fabrikerna och fattigdomen till drömmen om att nå ut någon annanstans, ett sätt frammana en längtan som musikjournalister inte är sena med att tillskriva personen bakom låttexterna, som om sången blott var en flisa ur bardens kött, en verklighetsmusik. Memoarerna går inte in för att avveckla myten, snarare tycks Springsteen befästa den biografiska närsyntheten genom att uppehålla sig så mycket vid den personliga ingivelsen till låtarna, även om han i förordet gör tydligt att det hela är ett trick, en omväg mot den där gemenskapen han vill ge form åt, vilket inte sällan företräds av bandet där både en svart man och en kvinna återfinns i kortegen, som Springsteen dock är noga med att poängtera är hans kompgrupp: bandet är en välvillig diktatur. Kan det ens vara på ett annat sätt? Det vi som måhända träder fram med hjälp av musiken har bestämda roller, det är någon som styr oss åt ett visst håll och på sin höjd visar upp exempel på vad det nu är för kollektiv som eftersträvas, vilket Springsteen dock inte definierar.

ur-boken-bruce-springsteen-and-the-e-street-band-1975-foto-barbara-pyle
Ur Bruce Springsteen & The E Street Band 1975 (2015). Foto: Barbara Pyle.

I samma anda som Bob Dylan och Neil Young finns det en vilja hos mången rockartist med anor från 60- och 70-talet att knyta an till faktiska levnadsöden, till historien, landet eller geografin – en platsanknytning som hos Springsteen är nästan lika specifik som hos Tom Waits – vars äkthetsambition gjorts till en hörnsten inom populärmusik, grogrunden för ord som råhet, styrka, intensitet eller volym. Du är vad du låter som. Men att spela autenticitetskortet är ett knep som bryts av mot hur Springsteen faktiskt låter, hur han kretsar kring en Americana med bilar, motorvägar och frihetsdrömmar, och hur cheesy Bossen ofta framstår. Springsteen är musik för sådana som inte har någonting emot starka känslor varvade med saxofonsolon, turkosa typsnitt på omslaget och en yrvaken musiker som gör handhjärttecknet i skivkonvolutet, jämte uppknäppta flanellskjortor, bandanas och gospelartad allsångeufori: hur kan det här gänget vilja dig något ont?

Nej, men det finns en stor dos teatralitet hos Springsteen, en sorgblandad salighet där trånsjuka romanser avlöses av frisk gråhårsrock, varma syntmelodier blandas med dystra känslosvall och krigstrauman följs av hemstadshyllningar. Även om texterna till de akustiska plattorna Nebraska (1982), The Ghost of Tom Joad (1995) och Devils & Dust (2005) målar upp en postindustriell samtid, och ämnena i Darkness on the Edge of Town (1978), The River (1980) och Born in the U.S.A. (1984) rör sig om hjärtesorg, leda och flyktförsök i en arbetarklassmiljö, är berättelserna först och främst koncentrerade till enskilda individer, till rollfigurer i ett större drama vars konturer endast skymtar förbi, såsom ögonblicksbilder ur den bilfärd som Springsteen alltid återkommer till. »I’m caught in a crossfire that I don’t understand«, berättas det i »Badlands«, men vi anar kanske varför, medan glättiga poplåtar som »Hungry Heart« bildar en pusselbit i ett större landskap där lättsinnigheten ligger jämsides med smärtan som lurar under textraderna: »Got a wife and kids in Baltimore Jack / I went out for a ride and I never went back.«

Sångare som lät lyckliga och ledsna på samma gång tilldrog sig den unge musikerns intresse, förklarar han i memoarerna, ett uttryck för vardagens glädje och sorg som också genomsyrar Darkness on the Edge of Town, där tonläget i såväl texterna som musiken frammanar en ödesmättad nostalgi, vi är oavbrutet på väg bort från någonting, men det skulle lika gärna kunna vara en återkomst, på en gång slutet och en ny början. I likhet med Dylan, en av de som Springsteen ger sin tacksamhetshyllning i boken, drivs många låtar av en berättelse som återges av kontrastrika stämningar och koncentrerade bilder: »I saw her standin’ on her front lawn just twirlin’ her baton« (»Nebraska«), »These days you don’t wait on Romeo’s / you wait on that welfare check« (»Point Blank«), »I got a sixty-nine Chevy with a 396 / Fuelie heads and a Hurst on the floor / She’s waiting tonight down in the parking lot / Outside the Seven-Eleven store« (»Racing in the Street«).

Lika mycket som Springsteen säger sig utgå från egna upplevelser, lika mycket känns det som om han menar vad han sjunger om, men också denna autenticitetseffekt stödjer sig på en kuliss, för texterna tar till en och annan schablonartad poplåtsfras, de svängiga avsnitten förlitar sig på 50-talsdoftande dansbandsröj och albumen såväl som konserterna låter ibland som ett soundtrack till en bortglömd rockmusikal, toner som inte riktigt klingar rent, öden som inte är helt trovärdiga och begär som blir lite för mycket. Det dammiga har en charm, förvisso, det är lättsamheten i Born in the U.S.A. och smörigheten i Tunnel of Love (1987) som gör dem tillgängliga, men fordrar troligen en mottaglighet för det utnötta kulturlandskap musiken rör sig inom.

american-honey-2016
American Honey (2016, Andrea Arnold).

Springsteen är rotad i en Americana med populärkulturella gener, inte minst film. När han i memoarerna skildrar en av många strapatser genom staterna liknar han sällskapets fallfärdiga bil vid den nitroglycerinförsedda lastbilen i Henri-Georges Clouzots Fruktans lön (1953). När han vandrar omkring i New York som aspirerande musiker med gitarren över axeln jämför han sig med Jon Voights rollfigur i Midnight Cowboy (1969) och när han talar om begränsningarna i sin sångröst citerar han Clint Eastwoods slutreplik i Magnum Force (1973): »A man’s got to know his limitations.« Förutom de tröttsamma referenserna till Gudfadern-filmerna – som knappt ens hiphop-artister längre kommer undan med? – har vi alla filmer som delar namn med låttitlar som »Badlands«, »Point Blank«, »Thunder Road« och »All That Heaven Will Allow«. Titeln till Darkness on the Edge of Town är som hämtad ur en film noir, och bokstäverna på omslaget till The River plitade han ner såsom en titel ur någon B-film, anmärker memoarskribenten själv. När Springsteen i slutet av boken redogör för sin kamp mot depression berättar han om perioder då han inte ens var i stånd att kolla på en film noir, och då förstår vi: nu är det illa.

Resan till ingenstans
Men går det att göra politik av Bossen? Det närmaste vi kanske kommer en programförklaring hos Springsteen är hans ofta citerade uttalande i samband med lanseringen av albumet Wrecking Ball (2012): »My work has always been about judging the distance between American reality and the American Dream.« Alltid är nog för mycket sagt, möjligen är det just en resa mot större och större medvetenhet, och den gnutta politik vi kan utvinna ur musiken, om vi nu måste göra det, uppgår till den optimism som träder fram ur det allomfattande ruset i arenakonserterna, för du ska inte utmanas eller lära dig nåt, du ska bara känna som om du är en av oss, eller också den missräkning som mötet med verkligheten bjuder på, den där tragiken som så ofta svävar i slutet av vägen i Springsteens berättelser.

the-ghost-of-tom-joad
Bruce Springsteen, The Ghost of Tom Joad (1995).

Därmed försvinner lite av den specifika arbetarklassmiljön som gav de tidiga låtarna en personlig eller anekdotisk udd, det vill säga att berättelserna skrev in sig i en erfarenhet av de ekonomiska förändringarna. Visserligen kom Wrecking Ball till i frustration över vad som ledde till finanskraschen 2008, förklarar han smått idealistiskt i memoarerna: han ville fånga den nya immigrationens röster, medborgarrättsrörelsen och alla som stod upp mot orättvisor. På albumet utgörs offren av ett betydligt större spektrum av människor, ja, i stort sett alla som påverkats av världsekonomins svängningar, samtidigt som de amerikanska lyssnarna inte längre verkade vara mottagliga för den typ av politiska frågor, i alla fall inte i form av rockmusik, medan det motsatta skedde på andra sidan av Atlanten där européerna visade på ett större intresse för amerikansk politik, menar han. Men vad albumet ger uttryck för, till skillnad från någon politisk analys, är en oförsonlighet som sakta ger form åt hopp.

»The marauders raided in the dark and brought death to my hometown, boys«, sjunger Springsteen i låten »Death to My Hometown«. »They destroyed our families, factories, and they took our homes / They left our bodies on the plains, the vultures picked our bones.« Den dystopiska tonen känns igen från Nebraska, The Ghost of Tom Joad och Devils & Dust, men med undantag för det sista spåret saknas ortnamnen, de namngivna personerna och en drivande berättelse. Istället tycks berättarna på albumet ge vika för den retorik som vi sett prov på under den senaste amerikanska presidentkampanjen, såsom låten »Jack of All Trades« uttrycker det: »If I had me a gun, I’d find the bastards and shoot ’em on sight.« Men så lutar resten av plattan åt en ljusning, det är som om vi befinner oss i en helt igenom mental terräng, en sondering av ett känslospann som går från hat till acceptans och tro. »This train carries losers and winners / This train carries whores and gamblers / This train carries lost souls«, sjunger Springsteen i »Land of Hope and Dreams«. Så har vi alltså gått från bilfärden på den eviga motorvägen och landat i ett mytiskt landskap medelst tåget av drömmar.

journey-to-nowhere
Dale Maharidge, Journey to Nowhere: The Saga of the New Underclass (1985).

Jämförelser mellan Springsteens postindustriella livsteckningar och den väljarkår som Trump riktat sig till under presidentvalet har visat på de skriande skillnaderna mellan den amerikanska drömmen och verkligheten, där bristen på arbeten i utsatta områden gör att många vänder sig till löften om snabba lösningar. I en artikel i The New York Times, med titeln »In Bruce Springsteen’s America, Many Turn Toward Donald Trump«, beskrivs hur flera av platserna i Springsteens låtar gett vika för Republikanerna, såsom Pennsylvania, Texas och Darlington County. Låten »Youngstown« (ur The Ghost of Tom Joad) berättar om staden i delstaten Ohio, ett av de viktigaste sätena för stål- och järnproduktion, som försåg Nordstaterna med kanonkulor och byggde tanks och bomber för krigen under 1900-talet. Men efter att fabrikerna stängdes ner och tiotusentals förlorade sina jobb har stadens befolkning sedan 1960-talet sjunkit med 60 procent, medan korruption och organiserad brottslighet gjort att staden 2006 listades som den nio farligaste i USA.

Fabriksarbetaren som i »Youngstown« blivit av med sitt jobb inspirerades delvis av en verklig person, någon som Springsteen läste om i boken Journey to Nowhere: The Saga of the New Underclass (1985). I somras lyckades journalisten Richard Fausset spåra upp honom, den numera pensionerade Joe Marshall Jr., som gav sig in i polisväsendet efter att stålindustrin föll. Och vem röstar han på idag? Jo, Trump. Demokraterna svek Youngstown under industrieran, menar Marshall, och jämför den nya presidenten med sin före detta chef James A. Traficant Jr., en sheriff, politiker och kongressledamot som också sagt sig vilja stänga den mexikanska gränsen, kritiserat frihandel och sagt sig stå upp för gemene man. Anklagelser om maffiakontakter tycks inte ha svärtat ner den gamla sheriffens rykte, istället är det just den typ av ledare som Marshall och andra som kommer till tals i reportaget ser upp till, det är sådana som behövs i en stad som Youngstown. Trump talar deras språk.

På frågan om vad Springsteen tycker om att hans arbetarklassfigur nu röstar på Trump, svarar han i en intervju i Rolling Stone att han inte är förvånad, snarare är det förståeligt med tanke på stadens historia:

I believe that there’s a price being paid for not addressing the real cost of the deindustrialization and globalization that has occurred in the United States for the past 35, 40 years, and how it’s deeply affected people’s lives and deeply hurt people to where they want someone who says they have a solution. And Trump’s thing is simple answers to very complex problems. Fallacious answers to very complex problems. And that can be very appealing.

Youngstown är en del av industriregionen som går under namnet Rostbältet, ett område i nordöstra USA vars republikanska stöd bidrog till att slussa Trump till Vita Huset, och dess väljarkår består till dels av en vit arbetarklass som nu känner att de fått sina böner hörda. Men också detta är en del av Springsteens låtvärld, där personerna lätt kan drivas till att göra vad som helst. »Got a cold mind to go tripping ’cross that thin line / I’m sick of doin’ straight time«, säger en annan figur på albumet The Ghost of Tom Joad, utsläppt från fängelset, utan framtidsutsikter, utan mål. Ge den personen politisk makt och vi kommer nära det USA som hägrar i hasorna på Trump.

born-in-the-u-s-a
Bruce Springsteen, Born in the U.S.A. (1984).

I början av 80-talet, inte minst efter att Ronald Reagan uttryckte sig uppskattande om Springsteen under presidentkampanjen 1984, kom Springsteen att bli mer och mer politiskt engagerad, vilket inte bara lett till att han gett sitt stöd till John Kerry och Barack Obama under senare år, utan att han skiftat fokus från arbetarklassen, från de dödsmärkta i »Badlands« till den bredare samhällskrets som träder fram ur den utopiska »Land of Hope and Dreams«, en inkluderande vision där alla åsidosatta tycks kunna rymmas. Men i och med utvecklingen som skett i hans musik blir det än tydligare att det är resan i sig, rörelsen genom den amerikanska kontinenten, som stått i centrum för Springsteen, inte nödvändigtvis fabrikerna, inte arbetarklassen eller politiken.

Daaaaddy!
Mest övertygande är Springsteen när han i memoarerna skildrar uppväxten, för det är i egenskap av barndomsskildrare som låtarnas livsöden ges en omisskännlig angelägenhet och det är framför allt i relationen till fadern som den egna erfarenheten lyser igenom. Här blir den politiska dimensionen hos honom som klarast, och ett antal gånger för mycket tar han till devisen att det personliga är politiskt. Allt börjar i berättelsen. Springsteens berättelser skildrar människor som tampas med besvikelser, personer som tvingas justera sina drömmar efter verkligheten när de möter en vardag som står i skarp kontrast till deras inre föreställningar, och låtarna utmärks aldrig av idealistiska eller politiska visioner, snarare av ett grymt öde som brottas med ett naket begär.

Att han delvis fostrades av sin farmor var ett resultat av att farmoderns enda dotter Virginia omkom när hon blev påkörd av en bil vid femårsåldern, varpå den unge Bruce, till sin fars förtret, fick friheten att göra vad han ville. Fadern misslyckades med att uppbåda en kontakt med sonen och tycktes gräma sig över att båda, märkligt nog, fostrades av samma kvinna, en katalysator för vad fadern upplevde som ett rivalskap om modern och frun. Rivaliteten hade sannolikt att göra med faderns mentala tillstånd, senare i livet diagnostiserat som paranoid schizofreni, och gick ofta ut över familjen, i synnerhet sonen. Som en outsinlig resurs för låtar (»Adam Raised a Cain«, »Factory«, »Independence Day«, »My Father’s House«, »My Hometown«) utgör relationen till fadern den konfliktfyllda drivkraften i Springsteens musikaliska kosmos, viljan till och oförmågan att komma ens arvedel till mötes.

nebraska
Bruce Springsteen, Nebraska (1982).

»My parents’ struggles, it’s the subject of my life«, sa Springsteen till journalisten David Remnick i The New Yorker 2012, och framställer sitt band som ett gäng reparatörer, de är till för att ställa saker och ting till rätta, för dem själva eller lyssnarna. »T-Bone Burnett said that rock and roll is all about ”Daaaaddy! It’s one embarrassing scream of ”Daaaaddy”«, beskriver Springsteen den desperation som genomsyrar rockens önskan att bevisa någonting inför ens pater familias, och att göra det på det mest intensiva sätt som möjligt. Här märks ett sökande efter en uppgörelse, det som träder fram i och med ett av memoarernas mest återkommande ord, »honoring«, att visa aktning, och här är Springsteen som mest försonlig, som mest traditionsenlig, men också som mest öppen. Även om kampen är över – fadern dog 1998 – och den musiker vi möter i memoarerna med all sannolikhet passerat sina glansdagar, har han farhågor över att gå samma öde till mötes som farsgubben, att drabbas av åkommorna som sträcker sig tillbaka till hans irländska släkt, och så slutar boken i en förvånansvärt allvarlig ton när Springsteen återhämtar sig från en långvarig period av depression.

Om det inte vore för tragiken i många av Springsteens låtar, att så få karaktärer når gottgörelsen, riskerar påminnelserna om att hedra ens förfäder och uppväxtmiljö att mynna ut i grå konservatism, den kristna traditionalism som tittar fram ur låttexternas smått instängda universum, med tvåsamheten, hemmets härd och gemenskapen som absolut måttstock. I en av låtarna där faderns närvaro gör sig påmind, »Walk Like a Man« (ur Tunnel of Love), ger berättaren form åt en barndomsbild där rädslan över att fortsätta i förfädernas upptrampade fotspår känns lika stor, ja, kanske större än önskan att hedra ens arvslott: »All I can think of is being five years old following behind you at the beach / Tracing your footprints in the sand / Trying to walk like a man.«

Att visa aktning eller framstå som äkta gentemot ens bakgrund handlar lika mycket om att stå i skuggan av fadern, att inte bara axla rollen som ansvarsfull man, utan att påminnas om den där riktiga mannen, förebilden på gott och ont, och formar kanske ett försök att utröna den amerikanska identitet som Springsteen går tillväga mot, inte sällan utifrån intimsfären eller de utstötta, vilket inte handlar om att inrätta sig efter en norm, utan om att bena upp vägen dit, att korsa ett landskap, fara och erfara den sträcka som bilen – sinnebilden för jaget, industrialismen och den amerikanska drömmen – lägger under sig. Memoarerna söker inte efter att hamra in en övertygelse, lika lite som ett enkelt budskap träder fram ur låtarna, riktningen finns snarare i arbetets omsorg. Springsteen skriver att han minns hur modern gjorde sig i ordning för arbetet när han växte upp, han minns alla ljud och aktiviteter på morgnarna, och det som kännetecknar hans fyra timmarsspelningar och spretiga katalog är en stoisk arbetsvilja, vars kärlekspredikan framstår ibland som högfärdsgalenskap, för alla ska beröras, alla ska komma ut återlösta, men mödan drar nytta av en villkorslös tilltro, en förmåga att göra arbetet till ett mål i sig, till ett möte där ens drömmar får lov att rätta sig efter verkligheten. The realest? Nej, men en man som vet sina begränsningar.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.