Att bota staden: torg eller terapirum?

REPORTAGE. Konsthändelserna Motbilder och To the Square #2 försöker sätta fingret på de politiska smärtpunkterna.

 

citizen3
To The Square #2: Citizen-tältet vid Sörnäs metrostation. Foto: Vide Koli.

Staden. Överallt pyr och fräter det på de välsopade gatorna, en visshet om att något oroväckande är på gång. Gallerior och kontorskomplex och gallerior och bostadsrätter växer upp intill ännu fler svindyra caféer. Kollektivtrafiken blir allt dyrare, gränserna sluts för vilka som får komma in i landet, vilka som får vistas på gatorna, och det pratas om att göra det olagligt för fattiga människor att be förbipasserande om ekonomiskt bistånd. I Stockholm pågår en omfattande rasistisk segregering, och mötesplatser för kulturarbetare och queers hotas och läggs ner i takt med att lokalhyrorna stiger till nya rekordnivåer. Såhär är det inte bara i Norden, utan i alla av de rikare städerna i världen, där allt och alla som är skeva, fattiga och med liberalkapitalistiskt mått misslyckade sopas undan.

Samtidigt har det under de senaste åren funnits flera glimtar och aningar om att en annan värld borde vara möjlig. Ibland har de tagit form som samlade rop och offentliga handlingar. Occupy Wallstreet. Revolutionen i Egypten. I programmet till konsthändelsen To The Square #2 nämner man också Wikileaks, Blockupy ECB och demonstrationerna på Bolotnajatorget i Moskva. I Helsingfors samlar man under en period i augusti flera konstnärer som på olika sätt varit engagerade i dessa händelser, och frågar sig: Vad skulle det krävas för att människor skulle gå ut på torgen och protestera idag? »To the Square #2 re-invigorates the question of public space as the crucial locus for the articulation of the political, and the art of protest«, en presentation som påminner starkt om ett annat initiativ som samtidigt pågår i Göteborg. »Till stor del består Motbilder av nya konstnärliga produktioner som på olika sätt tar sig an det offentliga […]. Utgångspunkten är staden Göteborg, både som fysisk plats, men också som mentalt tillstånd och offentlig bild.«

edit932
To The Square #2: Väggmålning på duk av den egyptiske konstnären Ammar Abo Bakr. Foto: Vide Koli.

Jag och fotografen Vide Koli bestämmer oss för att åka på båda dessa konsthändelser, och tar färjan till Helsingfors i slutet av augusti. Första dagen promenerar vi in till Lasipalatsin aukio – Glaspalatsets torg, ett asfaltsområde bakom en galleria – där To the Square #2 äger rum. Doften av föregående natts fester ligger tung över gatorna, och blandas här och var upp av en havsbris. Ganska tidigt på förmiddagen finns det redan gott om helsingforsare på barernas uteserveringar. Även om det oblyga supandet är deprimerande, noterar jag att det till skillnad från i Stockholm finns gott om små sjaskiga ställen där i princip vem som helst kan slå sig ner. »Räkäläs«, förklarar Vide; som översätts ungefär till »snorställen«, billiga hak där alkoholiserade män blandas med kulturarbetare och ungdomar. Många glor på oss, och vi väjer med blicken för att inte riskera att provocera fram någon homo- eller transfob reaktion. Bredvid Sörnäs metrostation öppnar sig ett litet torg, där ett vitt tälttak breder ut sig. Ovanför de nästan cirkusliknande bågarna i tyget blinkar CITIZEN med stora glödlampsbokstäver. Vi stannar till en stund. På cementklumparna som förankrar tältet i marken har några människor slagit sig ner i brist på bänkar; en mamma med barn, några killar och en man med stort vitt skägg som hela tiden nickar till och nästan faller framåt med pannan rakt ner i asfalten, innan han rätar upp sig för att somna om på nytt. Kontrasten mellan den kritvita inramningen och den uppgivna stämningen hos livet på gatan, mellan människorna som stirrar ner i backen och de strålande glödlampsbokstäverna högt över deras huvuden, är spöklikt laddad. Det finns en så vass ironi i CITIZEN-tältets kritik av dissonansen mellan evenemangsstaden och människors dagliga liv, att det är för bra för att faktiskt vara ett konstverk. Vi kan inte placera tältet, det finns inga skyltar som anger dess funktion, men redan innan vi har sökt upp det på google vet vi (med sorg i hjärtat) att ingen konst kan lyckas smälta in i staden med en såhär oroväckande skärpa. Mycket riktigt visar det sig vara ett kvarlämnat tält från ett slags »medborgaraktivitetsfestival« under 2013, arrangerad av bland andra Apps4Finland, Justititedepartementet och Sirkus Magenta, där man har diskuterat medborgarinflytande och serverat BBQ.

edit860
To The Square #2: Verk av Vladan Jeremić och Rena Rädle, Non-Googleheim. Foto: Vide Koli.

När vi kommer fram till Lasipalatsin aukio möts vi av mer oavsiktligt ironiska installationer. Den ryska konstnärskollektivet ZIP-gruppens »ambitious multi-part pavillion« är en skranglig träkonstruktion som mest av allt påminner om en inte så skojig träkoja. Här finns ett litet utrymme under trappan där den grekiska formgivaren Tzortsis Rallis har en »art-print workshop« där besökande kan »express anger and concerns at the current social and economic situation and produce visual responses to the issues that affect our everyday lives«. I själva verket står han där ensam nästan hela tiden, och sprayar affischer med budskap som »BE THE MEDIA« och »TAKE THE SQUARE!«. Klättrar man upp på övervåningen finns där ett »art gallery«, det vill säga en del teckningar av besökare sida vid sida med NON-GOOGLEHEIM, de Belgradbaserade konstnärerna Rena Rädle och Vladan Jeremićs karikatyrtecknade budskap om att »YOU ARE WHAT YOU DON’T SHARE« och »SOCIAL MEDIA = UNSOCIAL«. I hängmattan ligger en helsingforsare och bläddrar igenom bilderna hon har tagit av utställningen, antagligen i koncentrerat övervägande av vilka av dem hon ska dela på instagram. Tyvärr är hon inte en del av utställningen – något som skulle gestalta den problematiska relationen mellan sociala medier och politiska rörelser på ett betydligt intressantare sätt – utan bara en tillfällig besökare. Faktum är att Rädle och Jeremićs kortfattade slagord är perfekt anpassade för att spridas i sociala medier. Titeln för hela konsthändelsen har dessutom kompletterats med en hashtagg – #TSQ2. Som om det inte räckte med cyniska inslag så står den egyptiske gatukonstnären Ammar Abo Bakr och målar i en lyftkran mot Lasipalatsis vägg bara några hundra meter bort. När man kommer närmare upptäcker man att hans verk »Mural« sprayas på ett papper i exakt samma storlek som reklamaffischen på väggen bredvid. Den största uppspelthet som vi bevittnar på torget äger rum när en i gänget av några småfulla och fnittriga ungdomar urinerar mot väggen under Bakrs målning. Och nej, det är ingen rasistisk protesthandling som belyser det brännande politiska hos Bakrs verk – det är bara en dryg medelklasskille som vill göra något lite förbjudet bakom M’bars uteservering.

edit755
Konstnären Ammar Abo Bakr vid To the Square #2. Foto: Vide Koli.

Konsten på #TSQ2 ägnar sig helt enkelt nästan enbart åt att producera ett sken av häftighet, samtidigt som den påstår sig vara engagerad i samhällsförändrande verksamheter. Glider man över programmet med blicken verkar det intressant och lovande. Försöker man verkligen ta del av verken, utan att hemfalla till frestelsen åt att övertyga sig själv om att det är coolt och/eller viktigt, fryser man sakta till is inombords. Skälen till det kanske kan spåras i Nadya Tolokonnikovas text »Bad Morning, Says Nadya« i projektets tidning. Tolokonnikova har antagligen blivit inbjuden i egenskap av en av de ledande medlemmarna av aktivistgruppen Pussy Riot, vars världskända performance i Kristus Frälsarens katedral i Moskva gjutit precis den typ av revolutionär aura kring gruppen som To the Square #2 misslyckas med att frambringa. Men Tolokonnikova förespråkar inte något aggressivt återtagande av det offentliga rummet, utan skriver: »I used to demand politicization, but today, in 2014, everything in Russia is growing so heated and tense, that I would be ready to kiss on the forehead anyone who is not ready to attack his own neighbor for, say, not supporting the concept of the ‘Russian world.« Hon redogör för hur det skrivna ordet återigen har laddats med makt, kanske just för att staten själv tillgriper evenemangsformen som ett massivt och effektivt propagandavapen. »With every day, political actionism is losing its power, as the state assuredly expropriates the initiative: now it is the state which is the artist, and it can do with us whatever it chooses«, skriver hon, för att därefter visa hur Putin lyckades använda deras aktion för att göra patriarken för den ortodoxa kyrkan till en poster boy, och drar paralleller mellan det påkostade vinter-OS:et i Sotji i år och Leni Riefenstahls nazistiska film Olympia från 1938. Det är inte uppseendeväckande aktioner som kommer att förändra den ruttna regimen i Ryssland, utan organisationer, sociala institutioner och »the most powerful analytical minds and mechanisms«, menar Tolokonnikova. Med andra ord: tänkande, och inte spektakel.

edit911
To the Square #2. Foto: Vide Koli.

Vi lämnar Helsingfors med den särskilda typ av förtvivlad modlöshet som följer på dålig konst och dålig politisk aktivism. Det känns otroligt svårt att motivera oss till att åka till Göteborg redan nästa helg. Motbilder pågår mellan den 22 augusti och den 14 september, och har ett stort program utspritt över stora delar av staden, men vi har bestämt oss för att fokusera på det som händer på Institutet för politisk terapi den 6 september. Jag har bokat en tid hos psykologstudenten Kristoffer Liljedahl för ett enskilt samtal, där en första ansats ska göras för att behandla min »uppgivenhet inför den egna förmågan att påverka politiska strukturer«. Efter To The Square #2 känns det mer akut än tidigare, och när jag fyller i screeningtestet på hemsidan får jag veta att jag mycket riktigt är »politiskt deprimerad med tonvikt på negativa affekter«. Inte utan en viss nervositet letar vi oss fram till lokalerna. Precis som i Helsingfors sitter människor redan tidigt på dagen bänkade på barernas uteserveringar. Längs Andra Långgatan är utrymmet så smalt att alla har ryggen mot husen och stirrar rakt ut i gatan, oftast på oss. Flödet av alkohol, som för övrigt fortsätter också in i konsthändelserna, där man i Helsingfors lyssnade till den egyptiske musikern Ramy Essams spelning med en öl i näven medan man i Göteborg minglar med välfyllda vinglas mellan föreläsningarna, känns som det mest opolitiserade elementet i stadsbilden. Hur påverkar det här bedövningsmedlet medvetenheten och aktionsförmågan? Alkoholen finns närvarande på nästan alla kulturella och politiska händelser, och bäddar på så sätt in dem i stadslivets övriga växelspel mellan uppgivenhet, själlösa arbeten och berusning.

I en undanskymd lokal på Masthuggsterassen, som innehas av den konstnärsdrivna plattformen Skogen, hittar vi till slut fram till Institutet för politisk terapi. Strax innanför dörren välkomnas vi av en opersonligt vänlig receptionist, och jag blir försedd med ett papper att fylla i och en liten patientbricka i plast. I väntrummet hägrar samma spänt avspända stämning som jag minns från när jag gick i samtalsterapi i 19-20-årsåldern. Ett litet akvarium utan fiskar bubblar högljutt under tavlor som liksom glider undan blicken när man försöker fokusera på dem. Vissheten om att vi har stigit in i ett konstverk förstärker varje intryck med det dubbla, och när den varmt leende, koftbeklädda terapeuten med helskägg öppnar dörren till sitt mottagningsrum och låter mig välja vilken av IKEA-fåtöljerna jag ska slå mig ner i är det som om hela samhällets underliggande struktur av liknande terapirum för ett kort ögonblick fladdrar i luften. Frågan är inte om det här konstverket är terapi, utan snarare vad det kan innebära för en terapisession att äga rum under en konstnärlig inramning. För Kristoffer Liljedahl är ingen skådespelare. Han knäpper händerna i knäet och lyssnar när jag breder ut min oro och frustration över den samtida estetisk-politiska situationen, och blundar några sekunder innan han bryter in och försöker omformulera mina nebulösa känslor till problem som går att hantera. Det står snart klart för oss båda att jag kanske inte är en helt typisk patient på Institutet för politisk terapi. Min frustration stammar inte ur ett bristande självförtroende, utan gäller mera svårigheterna att tänka och verka i en kulturell sfär vars sjunkande samhälleliga status tycks trubba av den intellektuella skärpan och konstnärliga energin mer och mer för varje dag. Liljedahl konstaterar till sist att det inte verkar vara så att jag är politiskt deprimerad, något som leder oss över till ett samtal om hur premisserna för deras verk ser ut. Med tydligt KBT-inspirerad pedagogik vill han och de andra psykologerna hjälpa till att befria människor från deras inre blockeringar från att aktivera sig politiskt. Att projektet ändå inramas av reservationer som »Obs. Detta är konst, inte vård«, tror han kan bottna i ett behov hos honom och de andra på institutet att markera att det här inte är samma sak som hippiegenerationens lite naiva självvårdsprojekt.

stol2
Motbilder: Mottagningsrum på Institutet för politisk terapi. Foto: Vide Koli.

Kanske är det just denna vacklande status mellan kategorierna som gör den politiska terapin till ett så levande projekt. Frågor som Är det konst? Är det terapi? Är det politik? ackompanjeras automatiskt av följdfrågorna Men vad är konst? Vad är terapi? Vad är politik? Uppenbart är i alla fall att det samtidigt handlar om något av det mest intima, och ett bärande fundament för det moderna västerländska samhällsprojektet. Utan det omfattande fisknät av samtalsterapi, KBT, självhjälpsmetoder, medicinering, psykologmottagningar och tvångsvård som snör ihop befolkningen och hindrar förtvivlade, sprattlande människor från att falla ut ur samhällsprojektet, skulle vår verklighet se helt annorlunda ut. Politisk terapi är ingen vedertagen metod utan ett konstverk, och just därför kan det fungera som en kritisk reflektionsyta för andra vårdpraktiker.

Efter min session i IKEA-fåtöljen följer en scenkväll om politisk terapi, som också den äger rum i Skogens lokaler. Kristoffer Liljedahl samtalar med konstnären Valentina Desideri, som har en bakgrund i modern dans och som sedan 2013 bedrivit vad hon själv kallar för »fake therapy«. Desideri har en något annorlunda ingång till vad politisk terapi kan vara. I hennes sessioner får besökaren ligga utsträckt på golvet och förkroppsliga det problem som de formulerat tillsammans efter dennas personliga situation. Via en slumpmässig serie av beröringar och andningar, som styrs av en samling kort som Desideri tagit fram, aktiveras besökarens sensorium. Vem som helst kan utföra terapin på någon annan med hjälp av korten, som finns att ladda ner från hennes hemsida. »Through touch, intimacy and in the frame of therapy, you can allow yourself to get lost«, säger Desideri. »Thus the enthusiasm for thinking and questioning can be reactivated.« Hennes politiska terapi vilar på en inspiration från österländsk medicin snarare än västerländsk KBT. Desideri talar om att lösa upp blockeringarna som hindrar energierna från att flöda, istället för att lösa ett konkret problem. »Therapy is not about going from the sick to the normal«, förklarar hon, »but about proliferating the possibility to be anything.«

kort
Motbilder: Valentina Desideris ”fake therapy”-kort. Foto: Vide Koli.

 

Hade kvällen tagit slut här hade jag kanske lämnat Göteborg, trots min entusiasm över den politiska terapin, med några gnagande tvivel om vad Institutet faktiskt kommunicerar. Är det här individbaserade samtalet verkligen en bärkraftig utgångspunkt för politisk förändring? Ska och kan alla politiskt deprimerade botas? Men som Tova Gerge, projektets initiativtagare tillsammans med Lisa Färnström, kommenterar i en intervju med den finlandssvenska tidskriften Ny tid så har de ingen avslutad bild av vad politisk terapi är: »För oss finns det en poäng med att det ligger mitt emellan olika fält och ställer frågor till dem alla.« Det här avspeglas inte minst i att man har bjudit in idéhistorikern Edda Manga att föreläsa under rubriken »Subversiv depression«.

Men innan Manga intar scenen kommer någon annan fram, sätter sig på en stol och sveper över publikhavet med trötta men värdiga blickar. Det är konstnären Cecilia Germain, vilket vi får veta först senare, men om man har läst programmet för Motbilder noga vet man att hon »vid ett oannonserat tillfälle i samband med annat program [kommer att] göra sin performance How to carry white men no 3/Brown woman carrying white men/Big Mamas Last Lullaby«. Till synes slumpmässigt väljer hon ut tre män ur publiken, som hon under pustande allvar bär bort till en stor säng, för att sedan bädda ner dem under så många vita täcken att de försvinner. Germain har en fantastisk scennärvaro som skärper den redan ovanligt vaksamma publikens uppmärksamhet ytterligare. Att verket är oannonserat ger det en särskild aktionskraft och placerar det delvis utanför den något domesticerande situationen av att vara presenterat som konst. Istället blir Germains performance en handling, som i kontexten av politisk terapi betonar en särskild aspekt av att bära sina strukturellt överordnade, det vill säga att som förtryckt subjekt behöva behandla och reda ut andras oro och fördomar.

edda
Motbilder: Idéhistorikern Edda Manga. Foto: Vide Koli.

Edda Mangas föreläsning är lika strålande som Edda Manga: med glittrande ögon och glittrande dräkt pratar hon allvar och skämtar om vartannat, inför en nästan andlös publik som inte märker hur varmt och syrefattigt det har blivit i lokalen förrän forskaren själv påtalar det. »Depression förkroppsligar motstånd mot subjektskonstruktionen av den högpresterande ekonomiskt drivna individen inom ramen för en kapitalistisk njutningsekonomi«, upprepar hon tre gånger, och ifrågasätter därmed själva fundamentet för terapi, nämligen idén om att den deprimerade ska botas. »Den framgångsrika behandlingen av depression är en politiskt repressiv handling«, förklarar Manga, eftersom den deprimerade människan är det misslyckade liberala, autonoma subjektet. Utan att påstå sig ha hittat några vattentäta motstrategier lyfter hon därefter fram Frantz Fanon och Judith Butlers olika psykoanalytiskt inspirerade politiseringar av depression. Fanon, som var verksam som psykoanalytiker i Algeriet på 1950-talet, insåg att många av hans patienters problem inte borde behandlas individuellt utan istället hade sin rot i rasistiska strukturer, som man måste söka politiska lösningar på. Manga diskuterar också kort Butlers begrepp om sårbarhet och sörjbarhet, och hävdar att depression är förnekandet av den egna sårbarheten i förhållande till den andre. Istället för den individuella sorgen behövs offentliga ritualer, och istället för ett terapeutiskt återställande av det autonoma subjektet måste vi erkänna vilka öppna, obestämda och våldsamma relationer vi har med den andre. Det bästa med Mangas föreläsning är att hon koncentrerar sig på att skissera och lyfta fram problemkomplexen, inte på att servera några fasta svar. På frågan om psykoanalytisk teori kan tillhandahålla verktyg för maktens destruktion svarar hon i sin inledning och i sin avslutning likadant: »Jag vet inte.«

Är behandling av politisk depression också en repressiv handling? Trots min uppspelthet efter besöket på Institutet för politisk terapi kan jag inte låta bli att rysa vid tanken på att bli befriad från min oro och nedstämdhet. I så fall skulle jag nog byta yrke och bli en lycklig copywriter, som på fritiden ordnar medborgarinitiativ med grillkvällar och sprider pseudoaktivistiska budskap i sociala medier. Istället kryper jag ihop framför skrivbordet och frågar mig själv, med samma klump i halsen som tidigare, om de här konsthändelserna och min text om dem verkligen kommer att göra någon skillnad. Om det finns någon mening med att skriva fram all denna famlande frustration över tillståndet i konstvärlden och staden i stort. När jag blundar ser jag den alkoholiserade gubben under CITIZEN-tältet framför mig, han sitter kanske där idag också, och nickar till och vaknar och nickar till. Kanske är absurditeten i den bilden inte något att skjuta undan eller bli fri från.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.