Är religion extremismens motgift?

KOMMENTAR. I måndags tillkännagavs att Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar vann Augustpriset. En roman med patos – men vad vill den säga?

Johannes Anyuru
STOCKHOLM 171127 Augustpriset 2017 ©Sšören Andersson Foto: Sšren Andersson

Johannes Anyurus senaste roman, en dystopisk framtidsskildring, är bitvis så förtätad och starkt skriven att jag måste lägga undan boken ett par minuter för att andas, titta ut genom fönstret och hitta tillbaka till mig själv. Boken har överlag fått rättvist god kritik, efter att Anyuru mottog Augustpriset har tonläget skruvats upp. Malin Ullgren kallade boken för »årets bästa roman«, Aftonbladets Jenny Högström menade att »Anyuru stundtals skriver som en gud«. Men jag reagerar på att när så många vill framhäva bokens förtrollningsförmåga (Per Wirtén), och hur den »kopplar greppet om bröstkorgen« (Anna Hellgren, Expressen), har färre engagerat sig i bokens idéstoff.

De kommer att drunkna i sina mödrars tårar (2017) kan läsas som en skuggbok till en av 2015 års mest omtalade böcker, Michel Houellebecqs Underkastelse (2015). Som av en händelse gavs Underkastelse ut samma dag som två bröder gick in på den franska satirtidskriften Charlie Hebdos redaktion och mördade tolv personer, och Anyuru har i intervjuer berättat att det var terrorattacken som fick honom att börja skriva sin bok. Romanerna bildar två utskott på tidens träd. Houellebecq ser framför sig en framtid där Frankrike förvandlas från sekulär republik till teokrati eftersom majoriteten av de franska väljarna – för att undvika seger för högerextrema Front National – lägger sin röst på Muslimska brödraskapet. Anyuru däremot föreställer sig att ett islamistiskt motiverat terrordåd föder en rasistisk apartheidstat där »sverigefiender« tvingas in i getton där de utsätts för såväl psykisk som fysisk tortyr. Två diametralt olika framtidsscenarier alltså, men båda äger den besynnerliga kvaliteten att de under läsningen inte framstår som helt orimliga. Kanske för att romanerna lyckas visa hur oroande lätt människan kan anpassa sig till ett nytt system, hur snabbt man fogar sig.

Men varför den snabba anpassningen? Varför detta begär till att underkasta sig totalitära ideologier som fascism eller islamism? Jo, tycks båda författarna svara, i det (post-)moderna och sekulära samhället upplever människor tomhet och en brist på ett meningsfullt sammanhang. Det som uppfyller denna tomhet är de totalitära ideologierna. Hos Houellebecq sägs det rakt ut. Hos Anyuru är denna meningsbrist mer underförstådd. Det handlar om ordval, om vad som inte sägs. Konsekvent används ordet »svenskar«, medan ord som »kristen«, »kristna« eller »kristendom« inte alls förekommer. Medan andra grupper betecknas konsekvent med sin religionstillhörighet. Vi förstår att »svenskarna« saknar religion. Romanens enda konflikt står alltså mellan »svenskarna« och »icke-svenskar«. Att det skulle kunna existera slitningar mellan shia- och sunni-muslimer, eller mellan judar och muslimska grupper, är i Anyurus romanuniversum frånvarande. Det är det sekulära, fascistiska majoritetssamhället mot diverse minoriteter.

Tecken på den själsliga tomhet som råder i det framtida sekulära Sverige glimtar endast till, som när vi får veta att det är »tvärskumt att sitta och bläddra i en äkta bok«. När det berättas att koranen ersatts med en ny, anpassad version, inskärps det att man strykt verserna som behandlar förbudet mot ränta. Det sekuläras seger, blir här liktydigt med kapitalismens.

När det religiösa träder tillbaka kommer nya gudar så som mammon eller yttrandefriheten. När serietecknaren Göran Loberg gör entré i bokens inledning för att tala om sitt nya seriealbum med karikatyrer av muslimer och profeten Mohammed, vänder sig publiken »förväntansfullt, nästan andäktigt uppmärksamheten mot honom«. Andäktigt är nyckelordet här, samtalets publik »ser vaxartade och spöklika ut«. I det dekadenta Väst tittar man »på teve åtta timmar om dagen« men kallar islamisterna »för extrema«. Om »svenskarna« antyds vara allt för sekulära, beskrivs de tre terroristerna som »reformationens monster«, det är en religiositet som gått över sina gränser. 

I ett tal i Pauluskyrkan i Frankfurt den 14 oktober 2001, knappt en månad efter att två flygplan flög in i tvillingtornen, menade den tyske sociologen och filosofen Jürgen Habermas att den religiöst motiverade terrorismen kan ses som ett svar på västerländsk aggressiv sekularism. En urspårad religiositet blir alltså en följd av en sekularism som gått för långt och där religionen blivit osynlig i samhället. I ett sådant samhälle går ekonomiska intressen före människovärde menade Habermas. Boten mot denna urspårade religiositet antyds vara ett närmare och djupare förhållande till religionen. Motgiftet mot extremism, antyder såväl Habermas som Anyuru, är mer religion istället för mindre. Den verkliga och sanna religiösa erfarenheten skildras genomgående som meningsfull och vacker, som en förhöjning av livet. När berättaren ber i en moské upplever han »underkastelsens känsla av strömmande vatten, befrielsen från mig själv.«

Ja, den religiösa erfarenheten kan vara meningsfull. Men när det antyds att det är den enda, varaktiga och meningsfulla erfarenheten kan man kanske dra sig till minnes Bertrand Russells religionskritik, formulerad i essän Why I am Not a Christian från 1927: »One is often told that it is a very wrong thing to attack religion, because religion makes men virtuous. So I am told; I have not noticed it.« Russells religionskritik framstår nästan som allt för frän idag, i en tid som ibland kallas för postsekulär. På högerkanten trycker konservativa kristna på för mer inflytande över politiken, värnar om barnmorskors »rätt« att vägra utföra aborter under den så kallade samvetsfriheten. Och från vänster menas det emellanåt att det sekulära samhället är diskriminerande, Frankrikes laïcité ses ibland inte längre som en progressiv kraft utan som »intolerant, rasistisk och auktoritär«, enligt den franska författaren Caroline Fourest (SvD, 28.10.17).

Framtidsskildringar har förmågan att inge den mycket starka känslan hos läsaren att såhär kommer det bli. Denna framtid är oundviklig. Houellebecqs teokratiska eller Anyurus rasistiska stat. Om den senaste är en ädel motståndshistoria är den förra en oädel berättelse om medlöperi, eller kanske liknöjdhet. Men båda delar den samtida tendensen att bygga upp sin förståelse av politiska möjligheter i termer av värderingar, snarare än ekonomi. Houellebecqs framtid är endast möjlig i en värld där oljan fortsätter flöda utan slut och där Saudiarabien kan pumpa in till synes obegränsade mängder pengar i andra länder; och Anyurus framtid förutsätter att kapitalet skulle gå med på, och till och med tycka att det vore en god affär, att stänga en stor del av befolkningen utanför produktions- och konsumtionssystemet.

I båda tecknas längtan efter fasta värden. Begäret till religionens meningssystem. Romanerna manar fram bilden att det sekulära systemet har nått vägs ände. Vi kan låta oss dras med i den verklighetsbeskrivningen. Vi kan också föreställa oss andra världar.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.