KOMMENTAR. Idoler finns det nog av, men den svenske artisten Henrik Berggren påminner om någonting som lockar mer: en fallen stjärna.
Är musiken någonsin tillräcklig? På samma sätt som artister förväntas uträtta mer än bara musik, mer än någonting som går att sälja på Itunes eller dansa till, så upphöjs konst eller litteratur gärna till någonting mer än deras beståndsdelar, mer än bara hantverk, vilket de förstås är i den mån som Dantes verk lever kvar 700 år efter hans död. Dante är större än livet liksom. Lite som Henrik Berggren, den tidigare frontmannen i den svenska indiepopens flaggskepp Broder Daniel. Förra året släppte han sitt första soloalbum och avslutade nyligen en Sverigeturné på Annexet i Stockholm. En vecka innan arenaspelningen gjorde musikkrönikören Fredrik Strage en jämförelse mellan Berggren och den mest ikoniska av alla populärkulturella bragdmän, Luke Skywalker. Liknelsen är inte fullt så bisarr som den verkar. En tidig Broder Daniel-låt handlar om hur berättaren går på disco och misslyckas med att få tjejer och vänner, samtidigt som han finner tröst i tanken på att bli någon annan, och utbrister: »But I’m Luke Skywalker!«
Enligt Strage, som intervjuade Berggren redan 1995, var det inte den intergalaktiska rebelledaren som Berggren identifierade sig med, utan den motvillige hjälten – bondgårdssonen som längtar bort från ökenplaneten Tatooine. I den senaste upplagan av franchisesagan, The Last Jedi, plågas den till åren komna Luke Skywalker av demoner såväl som minnet av döda vänner, medan han undrar om inte livet hade blivit bättre om han aldrig lämnat Tatooine. Samma slags kris utmålas på Berggrens debutalbum, Wolf’s Heart, utkommen 14 år efter sista Broder Daniel-skivan Cruel Town, en folkhemselegi över grusade förhoppningar och förlorade drömmar som också ger ekon på soloalbumet. Aldrig har likheterna mellan Luke Skywalker och Henrik Berggren varit större, menar Strage. Berättaren i Wolf’s Heart sörjer döda vänner, plågas av missbruk och menar sig ha förlorat tron på sig själv. Berggren har i intervjuer också talat om det kroniska trötthetssyndrom som han diagnosticerats med, ett tillstånd där han känner sig delvis död: »Halva själen är i dödsriket.« Men hjälteglorian har främst placerats på hans huvud av de hängivna fans som Broder Daniel skaffade sig på 90-talet, inte minst efter att Lukas Moodyson inkluderade tre låtar av bandet i debutfilmen Fucking Åmål (1998). Berggren har undvikit offentlighetens ljus så länge att mytbildningen bara har växt kring den frånvarande artisten.
Strage är sannolikt den skribent som följt Berggren under längst tid, så han borde veta, eller? Efter avslutningskonserten på Annexet blev det påtagligt att det inte är George Lucas pojkdrömshjälte som står närmast den nuvarande inkarnationen av Henrik Berggren, utan en annan och mer kultiverad protagonist: Hannibal Lecter. När sångaren står på scenen och lyfter armarna så bildar hans cape mörka vingpartier, under det att strålkastarna bakom honom skapar ett spektakulärt ljusinferno som sprider sig längs den proppfulla arenan. Gesten är inte enbart effektfull. För den påminner också om en scen i Jonathan Demmes filmatisering av Thomas Harris The Silence of the Lambs (1991), då Hannibal Lecter flyr från ett fängelse i Pittsburgh och hänger upp en av de dödade fångvaktarna på gallren. Med utsträckta armar och uppskuren buk ser den döda fångvaktaren ut som ett korsfäst kadaver. Bakom honom strömmar ljuset på samma sätt som när Henrik Berggren sträcker ut armarna i strålkastarljuset på Annexet. Det är alltså inte någon hjältefigur som Berggren liknar, utan ett av Lecters offer, någon som berövats livet, fläkts upp som ett slaktdjur och ställts ut till allmänhetens beskådan.
Att det motvilligt rör sig om en idol visar sig under konsertens gång. Så fort någon i publiken ropar efter låtar från den första Broder Daniel-skivan – och det är många som gör det – blir det uppenbart att Berggren rört sig långt bort från bandets debutalbum. »Starta ett coverband«, svarar Berggren när någon ropar efter »Luke Skywalker«. »Då kan ni spela alla skitlåtar.« Och redan titelspåret till Wolf’s Heart borde göra det klart att vi inte har att göra med någon god jediriddare. »When I had just a boy’s heart / I learned to hide my love away«, sjunger Berggren. Låten är en typisk metamorfosskröna om någon som förvandlas till ett odjur och tvingas möta vildmarkens isolation och rovdjurens hunger, allt det som inte låter sig tämjas. »I let the wolf feed / I let hate envelop me«, ger berättaren i låten till känna. Varghjärtat bildar en slags utmanare till humanismens idealiska ordning, en motbild till domesticeringens goda vilja. Men det är inte bara rollen som varg, varulv eller kannibal som knyter an till The Silence of the Lambs, eller såsom den svenska titeln lyder, När lammen tystnar, en något mindre subtil referens till mardrömmen som den unga FBI-aspiranten Clarice Starling plågas av: lammen som skriker innan slakten.
I filmen finns dock ingen varg. Dessutom innehåller den inte en skurk, utan flera. Alla är sammankopplade, alla står för en form av förträngning. På ett motsvarande sätt utmålas samtliga auktoriteter som diskreta förtryckare. Protagonisterna i filmen försöker att ta sig ur en eller annan form av fångenskap, där var och en drivs mot det som Dödskallesvärmarna (Acherontia atropos) i filmen symboliserar: transformation. Den mest explicita förvandlingen genomförs av seriemördaren Buffalo Bill, som med hjälp av huden från sina offer syr en ny kropp till sig själv, ett led i förvandlingen till kvinna. I en låt som spelas under tiden som Buffalo Bill tar på sig sin nya hud och speglar sig i källargömman – »Goodbye Horses« av det obskyra bandet Q Lazzarus – sjunger sångerskan om en ordväxling där någon påpekar att allt försvinner i natten, medan den andre säger emot. Och så kommer refrängen: »Goodbye Horses, I’m flying over you.« I en film fylld av djurmotiv är detta ett av de mest svårflörtade. Mystiken ökar av det faktum att man inte vet mycket om artisten bakom låten, en veritabel one hit wonder.
Q Lazzarus släppte aldrig något annat än denna numera eftertraktade singel, återutgiven i en begränsad upplaga av Mon Amie Records förra året. The Silence of the Lambs-regissören Jonathan Demme – som dog en vecka efter att skivan gavs ut i april – lär ha upptäckt henne under en taxiresa i New York. Han hörde en låt i taxin och undrade vad det var. Chauffören förklarade att det var hennes demo. Och så hade regissören upptäckt en potentiell artist, vars musik han kom att använda i flera filmer. Men efter singeln försvann sångerskan från rampljuset, vilket har bidragit till mängder av spekulationer på nätet. En upplysande kommentar gavs av textförfattaren och producenten bakom låten, William Garvey, som på sin hemsida ger en rättfram tolkning av djurmotiven: i hinduistisk filosofi representerar hästarna de fem sinnena och förmågan att se bortom kroppens såväl som världens fysiska begränsningar. Därmed är vi tillbaka till metamorfosen. Låten bereder inte bara ett avsked av det timliga, utan också i form av en artist som försvann lika fort som hon dök upp, en Lazarus som inte restes upp från de döda, utan gick upp i rök. Inga intervjuer, ingen biografisk information, ingenting. Det är nästan som om hon aldrig funnits.
Alltför många artister är upptagna av en personlig image, trots att populärmusiken alltid dragit nytta av anonymitet och en möjlighet till att bli en annan, vilket ter sig svårare och därför kanske också mer lockande i det moderna övervakningssamhället. Eftersom det idag praktiskt sett är omöjligt att hålla sig anonym bildas det en viss sorts aura kring artister som försvinner ur offentlighetens ljus, såsom Henrik Berggren gjorde efter att Broder Daniel lade ner. Hans kroniska trötthetssyndrom framstår också som en begriplig reaktion på den acceleration som moderniteten utgör enligt sociologen Hartmut Rosa: förväntningarna på snabbare teknologi, snabbare information och snabbare anpassningsförmåga gör att man hela tiden känner sig vara på efterkälken. Återkomsten från livet som halvdöd började dock skakigt. När Berggren inledde turnén på Gröna Lund i Stockholm den 24 maj var det ett kort set, inget mellansnack och väldigt lite rörelse. Långa stunder satt sångaren på en pall eller halvlåg på scenen. Ett par gånger stapplade han backstage samtidigt som bandet gick lös på mekaniska instrumentala partier. Det var befriande att se en artist som inte försökte hänföra publiken med någon som helst scenshow, samtidigt som Berggren tydligt nog kämpade med sig själv och sin kropp.
Lika befriande var det att se samma artist avsluta turnén på Annexet. Där gav han prov på en annan självsäkerhet, om det är vad det ska kallas. »Ingenting är viktigt«, löd mantrat som Berggren upprepade mellan låtarna. Han har sett nog, gjort nog. Och en sådan insikt tycks driva motivationen, som om han behövde sjunka ner till det lägsta för att se sig själv och omgivningen i ett annat ljus, på ett sätt som han annars inte skulle ha tillgång till. Men det är inte försoning som musiken dras till. Hans återkomst uppgår inte till någon populärkulturell lärdom om den som begav sig ner i underjorden och återvände helad. Istället framhäver Berggren en roll som fallen stjärna, hopplös romantiker eller sminkad clown. Bakom hans nyfunna popularitet ligger en inte obetydlig fascination vid den sårbara artisten. Också han är bara kropp, också han är någon som försvinner i natten. Att betrakta Berggren i egenskap av hjälte – såsom Strage vidhäftar Luke Skywalker på honom – är att ignorera den bokstavliga egenskapen hos den halvdöda sångaren, nämligen artisten som kött.
Det finns en skönhet i kroppen som lider, om vi får tro konstnären Francis Bacon. Olika målningar av Bacon låg till grund för scenen med den uppfläkta fångvaktaren i The Silence of the Lambs, har filmskaparna många gånger berättat. Man märker inspirationskällorna i Bacons tidiga målning av ett uppställt kadaver, Crucifixion (1933), men också i hans mest kända verk: de olika bearbetningarna av Diego Velázquez målning av påven Giovanni Battista Pamphili, Innocentius X (1574–1655). Hos Bacon skriker påven medan ett antal ränder löper vertikalt genom bilden. Påven ser nästan ut att ta sina sista andetag i den elektriska stolen. I en version ledsagas han av ett exponerat kadaver i bakgrunden, som för tankarna till slaktkött men också till korsfästelsen. Här möter det symboliska högsta (katolska kyrkans överhuvud) det allra lägsta (det slaktade djuret). Alla är vi utbytbara. Men Bacon värjer sig mot föreställningen om någonting hemskt i hans målningar, vilket många upplever framför alla trasiga och skrikande kroppar i ensamma rum. Däremot går han med på att skräcken går att finna i karnivorismen och köttindustrin, såsom han beskriver det i David Sylvesters klassiska intervjubok, The Brutality of Fact: Interviews with Francis Bacon (först publicerad 1975): »När man går in i ett slakthus och ser hur vackert kött kan vara och funderar kring det, så kan man tänka på hela livets skräck – på hur en art lever av en annan.«
Genom att acceptera denna grymhet går det att se skönheten hos kroppen som lider, köttet som blottas och alla tings materiella grund – det stoff som alla levande väsen delar. Därmed förstår man att alla varelser inte bara är dödliga, utan att risken för utplåning är en drivkraft för både empati och en vilja att undfly galgen, med andra ord sträva efter förändring. På frågan om varför Bacon så ofta associerar korsfästelsen med slaktdjur svarar han: »Ja, alla är vi förstås kött, vi är potentiella kadaver. Om jag går in i ett slakthus så tänker jag alltid att det är överraskande att jag inte är där istället för djuret.« Man skulle kunna säga samma sak om artisten på scenen, som inte nödvändigtvis är där för att locka oss till att avguda hen eller att hänföras av den eteriska musiken, utan ibland också för oss ner på jorden: när som helst kunde vi byta plats med varandra. Ingenting skiljer oss åt. Och om det är någonting Berggren anammar så är det den outsiderposition som hans trogna fans efterapar, inte minst den stilmässiga identifikationen med svart kajal och stjärnor under ögonen. Att efterfesten till turnéavslutningen hölls på Slakthuset, en nattklubb i Slakthusområdet intill arenorna runt Globen, är också utan tvekan en miljö som tillkommer en popstjärna.
Man kan påminna sig om vad ekonomen, teoretikern och den politiska rådgivaren Jacques Attali har beskrivit som en grundläggande del av musiken: det rituella mordet. Innan kapitalismens genombrott fungerade ritualen som ett sätt att stärka samhället, förklarar han i Bruits: essai sur l’économie politique de la musique (1977): man samlades kring ett gemensamt offer, vare sig en syndabock eller utbyten i form av potlatchceremonier, så att man etablerade ordning i det som Attali kallar för bruit, eller noise, det vill säga oljud, störningar, kaos, natur och död. Våldet förvandlas till musik. Oljudet sublimeras i ett organiserat samhälle, såsom staten tar över våldet åt oss eller inrättar fabriker där icke-mänskliga djur föds upp, dödas och styckas för att livnära medborgarna. Konserten, skivan, remixen och nedladdningen skulle i så fall mynna ur försöket att strukturera naturens inneboende oljud i ständigt mer socialt och politiskt inbäddade former, till exempel det sätt som samlandet av skivor livnärs av den symboliska form som musiken uppgår till: utan mening i sig själv, men alltid inbäddad i varumarknaden. Profetiska former av musik, från blues till techno och punk, förvandlas inte bara till säljbara stilar, utan stadfäster därmed den rådande kapitalistiska ordningen. Attalis spekulativa analyser ligger alltså inte så långt från den i strålkastarna omhöljda figuren på Annexet, vars utsträckta armar och capeförsedda kropp påminner både om det korsfästa kadavret som Bacon oavbrutet återkom till och de former av kollektiva ritualer som idoldyrkan ofta består av.
På Slakthuset blir det fest som vanligt: Strage spelar skivor och bär stjärnor under ögonen, övervintrade poppandor omringar den medfarne Berggren och gästerna lever upp till »Luke Skywalker« som om indieklubben Metropolis aldrig hade slagit igen. Romantiken är svår att döda. I synnerhet ju äldre man blir. Då börjar idén om ungdomen att bli viktig igen. Men det är det motsatta som Berggren dras mot. Även om soloskivan är fylld av tomt ekande nyliberala slogans, »Hold on to your dreams«, »Go, and be you!« eller »I’m gonna make it big someday«, så står det i kontrast till rösten som spricker, den ständiga melankolin och den självbiografi som sångaren inte önskar att skyla över. Anknytningen till Demmes film och Bacons målningar är sannolikt oavsiktlig. Men den sekundlånga påminnelse om att också idolen är ett potentiellt kadaver för in naturens oljud: lammen som skriker, varghjärtat som vakar, kroppen som korsfästs. Vi är kött som ruttnar, hud som förtvinar, tankar som dör. Inför detta oljud hjälper ingen musik. Ingenting är viktigt. Ändå envisas publiken med att lyssna, och det är för att artisten på scenen framhåller att vi alla är halvdöda, sovande eller förledda, att vi verkligen är ingenting. Då kan musiken börja.
