Hyperlänk till Donald Trumps hjärna

KOMMENTAR. Donald Trump är kapitalismens regent. Aaron Sorkins filmer erbjuder en planritning över en ideologi ingen satir kan störa.

Donald Trump
Foto: Public Domain

Det har spekulerats mycket kring Donald Trumps hälsa på sistone. Var det demokraterna som smittade honom med corona? När exakt blev han smittad? Var han ens smittad? Konspirationsteorierna missar poängen. Det går inte att smitta världens mäktigaste man med covid-19. »Den fria världens ledare« är höjd ovan världsliga problem. På honom biter inte virus som tagit kål på betydligt yngre och friskare män i mindre bevakade områden. För det går inte att döda en zombie, eller hur? Trump har sällan verkat levande. Han är så mycket en produkt av USA – alla förkortningars och sammanslutningars moder, alla »fria« personers och organisationers skyddsängel – att han framstår som en marionettdocka på digitala steroider, en statlig robot fjärrstyrd av AI. Att han skulle vara levande död är måhända en skymf mot zombierna som alltid stått för proletariatet. Men en rentier är han, en blodsugare. Trump är regenten över den sjukdom som är kapitalismen.

Aaron Sorkin, manusförfattaren och regissören bakom en rad presidentsåpor, påpekade nyligen att man aldrig kommer att kunna skildra Trump på film. Vem skulle kunna spela honom? Ingen. Det skulle inte vara trovärdigt. Trump är omöjlig att närma sig som fiktion, så osannolik och absurd som han och hans presidentskap är, en livs levande karikatyr som ingen satir kan störa. Men är inte frågan, det djupare dilemmat, den större paradoxen, hur man kan porträttera någon som är helt inlemmad i kapitalismen, en affärsman med en världsbild helt och hållet definierad av framgång, en produkt av en förmögen familj vars enda mål är att tjäna mer (Fred Trumps faderliga råd: sjukdom är en »oförlåtlig svaghet«), ett symtom på ett system som i likhet med pengar är fullt igenom abstrakt – en mystisk entitet, en eerie agent?

Faktum är att Sorkin gjort ett bra jobb med just detta: identifiera den ideologi som letar sig in i vardagen i form av karriär och ambition, ett konkurrensbeteende som verkar harmlöst tills man faller offer för dess skuggsidor och hela samhället drabbas av mystiska åkommor. Sorkin betraktas vanligen som en relativt opolitisk filmskapare vars porträtt av maktens män tycks enbart vilja sätta ett ansikte på och humanisera institutionerna. Därtill är hans filmvärld så amerikaniserad att den lättrörda manligheten kan få vem som helst att känna sig febrig. Även hans senaste film The Trial of the Chicago 7 (2020), den andra i regissörsstolen, närmar sig en politiskt laddad händelse med drömfabrikens silkesvantar, där rättegångsdramat om de sju Vietnamdemonstranterna förvandlas till en lättsmält moralkaka om åsiktsfrihet. Men att hans filmer är så invävda i den kapitalistiska ideologin gör honom till ett tacksamt studieobjekt: en uppburen Hollywoodspelare med det sentimentala hjärtat på rätta stället, en pålitlig gun for hire som visar respekt för amerikanska institutioner. Sorkin erbjuder en planritning över det levande döda-kretsloppet av data och decibel som utgör USA.

Amerika: en frakturkultur

Jean Baudrillard, anno 1986, rapporterar från den amerikanska öknen: »I grund och botten är Förenta staterna med sitt stora rum, sitt teknologiska raffinemang, sitt goda brutala samvete, också ifråga om de platser de öppnar för en simulering, det enda primitiva samhället för närvarande.« Han hade en poäng, den fullblodige fransmannen vid västvärldens ände, främmande för allt som mötte honom, nostalgisk över det han hade bakom sig. Det landskap och den kultur han tecknade i boken Amerique definierades av seismiska former. Alla monumentala mönster och överväldigande dimensioner gav upphov till ett samhälle som kämpade mot dessa avstånd, försökte kuva och överkomma dem. Amerika var därför »en frakturkultur, en mellanrummets kultur, född ur en spricka med den Gamla världen, en taktil, spröd, rörlig, ytlig kultur«, såsom Baudrillard skriver i Johan Öbergs översättning.

Alla beteckningar över USA – vilda västern, amerikanska drömmen, möjligheternas land – mynnar ur de vidsträckta landskapen vars uråldriga tystnad tycks ropa till varje kolonisatör: »Befria mig!« Detta annekteringsvåld är så inbyggt i nationens historia att samhällssystemet ännu genljuder av de orättvisor som ligger till grund för frihetsfantasin, den absoluta, onåbara friheten som är rättesnöret för vapenlagar såväl som marknaden. Här råder ett alla mot alla-slutspel där var och en tvingas armbåga sig igenom tillvaron för att skydda sig mot den rovgiriga massan, med det ultimata målet att som herre på täppan isolera sig i ett slott (Howard Hughes eller Michael Jackson) där tiden äntligen står still. USA är symtomet på den ohejdbara acceleration med vilken marknadsekonomin ödelägger mänskliga relationer och successivt förvandlar planeten till en obeboelig öken, en hel värld som Monument Valley.

Är det inte denna fond som är anledningen till Aaron Sorkins popularitet, urtypen för den där sortens betryggande film där det goda alltid segrar till smäktande stråkar, med alla historiska motsättningar besegrade? Det betyder inte att det grundläggande våldet är frånvarande. Tvärtom är det upphöjt till en så förfinad nivå att den alltid redan är abstraherad från verkligheten, ren och skär fiktion. Som i ett av de mest suspekta avsnitten i Newsroom (2012–2014), Sorkins tv-serie om nyhetsprogrammet med mål att bli en ansvarsfull »mediaelit«, där nyheten om att Usama bin Ladin avrättats av CIA i Pakistan 2011 blir en ren orgie i patriotiskt hämndbegär förklätt till försoning. Ryggdunkningar. Tårar. Eller, rättare sagt: öga för öga, tand för tand. Frakturkulturen förs samman av ett våld på andra sidan världen.

Poängen är att Sorkins rollfigurer vill göra gott. Sports Night (1998–2000), West Wing (1999–2006) och Newsroom är alla tv-serier om försök till att upprätthålla en samhällsservice värd namnet. Stå emot all falskhet bland medierna. Leva enligt ens värderingar. Göra riktiga nyheter. Vara seriösa politiker. Tjäna folket. Inte att ge efter för skvaller och smutskastningskampanjer. Bara göra ens jobb… Det är gammeldags Frank Capra-matiné om goda avsikter och goda gärningar, en motsatt värld till Trump-eran av fake news och trollpolitik, en förgången era som kanske blott finns kvar som ideal – eller som film. Är det inte den kapitalistiska realismen som gjort det omöjligt att anamma en optimism där man sätter tilltro till sin nästa, respekterar kunskap, lyssnar på andra, tror på den bästa av världar? Kanske. Det är som om Sorkin utgör en sida av samma mynt, den polerade sidan av amerikansk imperialism. Hans fiktiva värld bygger på en nostalgisk impuls, en längtan efter allt det USA och dess institutioner en gång stod för, det de egentligen står för. The good guys.

Den digitala reptilhjärnan

Riktigt så enkelt är det emellertid inte. Allt detta drivs till sin spets i The Social Network, Sorkins mest nedslagna berättelse som i oktober firar 10 år. Detta är filmen där Sorkin upptäckte cynism, i linje med The Man Who Shot Liberty Valance (1962) som enligt Sergio Leone var den film där John Ford upptäckte pessimism (»When the legend becomes fact, print the legend«). Borta är den gråtmilda americana som alltid hotat göra Sorkins institutionella porträtt till propaganda – alla jobbar hårt, alla ämnar gott, alla går iväg lyckliga. Borta är alla belöningar och försoningar i slutet av arbetsdagen – och Sorkin är en av få manusförfattare i amerikansk tv och film som skildrar arbetsliv, även om det är utifrån ett offentligt toppskikt som vanliga dödliga är avskurna från. En anledning till detta är att det finns en mer habil regissör vid rodret (David Fincher) samt en kompositörsduo (Trent Reznor och Atticus Ross) vars genombrottssoundtrack tillför en god dos undertryckt vrede och bubblande osämja.

The Social Network är en dystopisk framgångssaga som målar Sorkins arbetslivsskildringar sjukligt grå. Här finns inte mycket sympati för Mark Zuckerberg och hans skapelse. Han är en modern Machiavelli, en av de digitala furstarna som lagt grunden för internet som vi nu känner den. Vill man veta vad de (a)sociala medierna är för någonting, vill man veta hur de har uppstått och varför de åsamkar så mycket ont – under tiden som de skyltar med »fria tjänster« för att »hålla kontakt« med nära och kära – behöver man bara ta en titt på Jesse Eisenbergs gestaltning av herr VD och grundare Zuckerberg. Denna rollfigur borde räknas till en av filmhistoriens stora skurkar, åtminstone i kategorin affärsmän, industrialister och mediemoguler – alla dessa självgoda och giriga Faustskepnader som välsignar världen med teknologins gåvor, bara för att lämna oss fattigare och tommare än innan. Varför är han så genomusel och på ett sådant sätt att man inte ens hemligen kan njuta av hans sadism?

Man skulle kunna svara: Harvard. Man skulle kunna skylla på den socialdarwinistiska konkurrenslogiken som råder i USA, den marknadsliberala politikens smältdegel. Men filmens Mark var troligen lika självupptagen innan den briljanta öppningsscenen med Erica (Rooney Mara), själva fundamentet för berättelsen. Flickvännen dumpar honom, varpå en hämndlysten Mark startar en hemsida där Harvardeleverna kan ranka skolans kvinnliga studenter. Och så tar F***book form som en plats för alla kränkta och misslyckade att leva ett ställföreträdande socialt liv som avatarer i cyberrymden. »Du skriver ditt nedsättande skitsnack från ett mörkt rum, för det är vad de arga gör numera«, säger Erica. Och inte bara det: Mark ingår avtal och partnerskap kors och tvärs, lovar det ena och det andra innan han säljer ut och bedrar såväl kollegor som vänner.

Baudrillards litanior över amerikanernas övertygelse om sin egen storhet, synlig i det besatta sätt de förvarar en historia som bygger på förstörelsen av urinvånarnas historia, gäller lika mycket för den digitala kulturens ersättning av ett misslyckat, verkligt liv: »En av aspekterna av deras goda tro är denna envishet att återuppbygga allt utifrån ett förgånget och en historia som inte var deras, och som de i hög grad har förstört eller bestulit.« Bevarandet, katalogiserandet, arkiverandet. Alla dessa bibliotek, muséer och lager över det förgångna för att »lära« oss av historien. Eller: för att återuppbygga det man förstört och fortsätter att förstöra (planeten som sådan). För varje katastrof: nya arkiv, nya simulationer. De döda går bland oss för att vi inte brutit med det gamla, för att vi inte förmår röra oss framåt. Och med det infinner sig det psykiska stilleståndet. Fight-or-flight. Reptilhjärnans snabbkommandon. Och människorna är för upptagna av (a)sociala medier för att bry sig. Slutscenen i The Social Network där Mark sitter och väntar framför skärmen på att Erica ska acceptera hans vänförfrågan är allt vi behöver veta om 2000-talsmänniskan. Refresh. Refresh. Refresh.

Kapitalismen som teodicéproblemet

Amerika; öknen. Harvard; savannen. Villkoren på »elitskolorna« är inte så annorlunda från de »primitiva« samhällena. Faktum är att skolorna vill ha det så. Samhället vill ha det så. Ekonomin vill ha det så. De mest framgångsrika är de som lyfter resten av samhället – förebilderna för USA som sådant, inte välmående eller gemenskap, ingenting sådant nostalgiskt europeiskt utopiskt socialistiskt. Utan kort och gott: de rika. Spelreglerna är döda eller dödas i ett spel som gynnar rovgirighet. Och det är en skön konst, helt i linje med vad bröderna som stämmer Mark i The Social Network understryker: på Harvard är alla gentlemän. (Det behöver inte sägas post-Arnault och efter krisen i Svenska Akademien vad det betyder – Horace Engdahl: »Bli inte hipsters, bli gentlemän!« – men… there you go.)

Aaron Sorkins huvudpersoner lider alla av gudskomplex, vilket han först förklarade i manuset till Malice (1993) som en hybris vissa läkare får vid operationsbordet. De håller en persons öde i sina händer. Styr över liv och död. Det är ett ansvar som riskerar att bli övermäktigt eller beroendeframkallande. Sorkin återkommer oavbrutet till denna maktfigur. Chefen. Suveränen. Presidenten. Första repliken som Martin Sheens president yttrar i Sorkins mest kända tv-drama West Wing: »I am the Lord, your God. Thou shalt worship no other gods before me.« Det är sagt med en glimt i ögat, i en serie full av glimrande godhet. Men Sorkin byter skepnad när man minst anar det; maktens budbärare, monoteismens hantlangare, företagskulturens omstörtare. Kapitalismen som teodicéproblemet. USA som en kamp mot elementen.

Steve Jobs (2015), Sorkins syskonfilm till Zuckerberg-porträttet, regisserad med samma tysta intensitet av Danny Boyle, går djupare in i drivkraften bakom datateknologin, med en huvudperson nästan lika amoralisk som Mark, om än mognare och mer eftertänksam. »Gud skickade sin enda son på ett självmordsuppdrag, men vi gillar honom ändå. För han skapade träd«, säger Sorkins Steve Jobs i en av dessa många vem-pratar-han-egentligen-om-repliker som Sorkin gärna vrider och vänder på. Med den mest komplexa dialogen i en filmografi som till stor del består av överlappande dialog, walk and talk-dialog, korseldsdialog, är Steve Jobs en labyrintisk inblick i hjärnorna bakom den digitala hjärnan, en kamp om erkännande, om uppmärksamhet, om hur man når det onåbara. Så här lyder Steves förklaring i en scen:

Det effektivaste djuret på planeten är kondoren. De mest ineffektiva djuren på planeten är människorna. Men en människa med en cykel blir det effektivaste djuret. Och rätt dator, en användarvänlig dator som inte är ful, utan står på ditt skrivbord som en vacker lampa: rätt dator kommer att vara hjärnans cykel.

Det är en fin tanke. Men så är det ju inte. Det är genom att samarbeta som människorna blir de mest effektiva varelserna. En person kan tänka ut skisserna till cykeln eller datorn, men det behövs andra för att bygga den, massproducera den, underhålla den. Poängen är förstås att Steve vill ta åt sig all ära för Mac:en. Mellan raderna gör hans teknologiska antropologi gällande att det mest effektiva djuret är det som är mäktigast, det vill säga han själv, trots att han har ett helt team av ingenjörer bakom sig som kanske bidragit mer än han till datorns tillkomst. »Jag spelar orkestern«, är hans förklaring. Den virtuella spindeln i nätverket, en mystisk entitet som bygger datorer för att tvinga hans gamla företag att anställa honom på nytt (»Steve Jobs hämndmaskin« kallas Next-datorn, påminnande om hur Mark först får idén till F***book). Datorn har ersatt samarbete. Nu konkurrerar alla om att spela orkestern.

Hjärnans cykel, sjukdomens motor

Nyheterna den senaste tiden om teknikjättarnas utbyggnad av serverhallar i Sverige är ett exempel på hur mycket elektronikbolagen bidrar till den globala uppvärmningen (med vissa ansökningar om el motsvarande ett halvt kärnkraftverk). Användarna har gjorts så beroende av (des)informationsteknologierna att de ständigt kräver snabbare information, snabbare internet, snabbare telefoner, allt mot bättre vetande och i en omedveten allians med kapitalet. Som monument i landskapen utgör serverhallarna perfekta bilder av 2000-talets samhälle på randen av kollaps. Nerväxt är inte tänkbart. Kapitalismen är, såsom accelerationismens grandonkel Nick Land påpekat, den mest intensiva kraft som någonsin existerat på jorden. Lika lite som det går att överskrida den går det att undkomma cyberrymden som redan finns under vår hud. Kapitalismen kommer att löpa amok så länge den existerar. Cyberrymden är verkligheten. Vi ser redan hur den gör sig av med sina mänskliga skal som inte kan hantera den abnorma korsbefruktningen som industrierna och marknaderna med levande djur alstrar. Ett vaccin kan hejda sjukdomen men inte göra sig av med den, även om det är exakt så kapitalet kommer att resonera när alla spår av dess missdåd sopas under mattan med vaccinet. Ja, kapitalet kan tänka, och vi hör dess röst när Donald Trump kliver upp på podiet, »botad« från corona, och förkunnar: »Var inte rädda för covid! Jag känner mig bättre än på 20 år!«

Ska man vara specifik är kapitalismen inte bara en kraft. Elio Petri, den italienske filmskaparen som gjorde stor, mörk satir av kapitalismen, utmålade effekterna av den ekonomiska makten i form av en infektion. »Repression är vårt vaccin. Repression är civilisation!« lyder det i genombrottsfilmen Undersökning av en medborgare höjd över alla misstankar (1970). Total, huvudpersonen i Egendom är inte längre stöld (1973), säger upp jobbet på banken på grund av att han får hudutslag av pengar. Farsoten är tydlig: man måste ha pengar, egendom, kapital, och många blir sjuka av det. Tjuvarna är väsentliga för samhället, visar det sig. För den ekonomiska ordningen bygger på att tjuvar stjäl öppet så att de riktiga tjuvarna kan gå fria, där de synliga tjuvarna hyllas och sörjs offentligt när de dör. Petris bildspråk, både tidstypisk och svävande i Buñuelartad drömlogik, är milsvida från dagens filmproduktion, som när en slaktare kliver in på banken och slänger upp kött som om han gjorde en insättning på sitt konto. Genom att kapitalismen synliggörs, såsom den mystiska smittan i Todo Modo (1976) som decimerar makteliten, framträder den som samhällets viktigaste drivkraft, den som gör människorna sjuka av girighet och avund.

Skulle man närma sig dagens situation på samma sätt, avslöja drivkraften bakom internetanvändarna, belysa den nyliberala alla-mot-alla-logiken som styr både utbildning och arbetsmarknad, syna systemet och dess effekter i sömmarna, skulle sjukdomen bli smärtsamt påtaglig som en gammal åkomma i ny form: coronakapitalismen. Ingen undgår den. Liksom cyberrymden i dag är intimt förenad med kapitalismen är covid-19 det mest akuta uttrycket för klustret som kunde betecknas c-kapitalismen. Cyber som i virtuell, corona som i virus – det är en dimension som inte borde vara verklig, men vars spår syns överallt; en spektral aura som lyder sina egna lagar, en gloria av mörka krafter, en agent med outgrundliga agendor.

Det kritiska tillståndet vi lever i är en desperat men inte ovanlig situation där sjukdomen blivit iakttagbar som aldrig förr – som om en högre makt placerat ett filter över jorden och låter oss bli varse de tidigare osynliga mönstren. Industrierna. Handeln. Globaliseringen. Det naturvidriga c-nätverket som konsekvent spelar ut människorna mot varandra. Marx hade rätt när han jämförde kapitalisten med en vampyr som lever på dött arbete, en som »lever desto intensivare, ju mera det insuger«, men med skillnaden att »dess varulvsjakt efter merarbete« även vänder sig mot kapitalisterna. I slutändan drabbar den suveränen själv som i förvandlingen till levande död endast sprider blodshungern omkring sig, eller med zombiernas ord i The Return of the Living Dead (1985): »More brains!«

Protestantism på speed

Vem är den ansvariga? Aaron Sorkin säger det rakt ut i regidebuten Molly’s Game (2017): det är fadern, han som driver på huvudpersonen från barnsben – en av dessa fäder vars enda tecken på uppskattning visar sig när man pressat sig själv till max. »Bra jobbat.« En klapp på axeln, en tyst blick som säger: »Ingenting att klaga på.« De menar väl, fäderna, föräldrarna, samhället. De vet bara inte bättre. (»The sickness of the mother runs on through the girl«, sjöng Lou Reed i »Endless Cycle« (1989), en sjukdom som kultiveras i äktenskapet: »The truth is they’re happier when they’re in pain / In fact, that’s why they got married.«)

Bli bäst, bli oberoende, bli fruktad. Det är vad Mollys »spel« går ut på, en före detta idrottstalang indoktrinerad av sin far (leg. psykolog) som inte har något som helst liv utanför det riggade pokerspelet, för arbetet är allt – en sadomasochistisk njutning tills du blöder guld och ger upp andan. Skidåkning eller poker, taxerad inkomst eller rysk maffia: vad är skillnaden? Det är den protestantiska arbetsmoralen på speed, den amerikanska drömmen som en paranoiaframkallande loop som suger upp alla delar av samhället i strävan efter en… Gucciväska? Sorkins filmer är så upptagna av framgång att de uppnår det som François Truffaut sa om krigsfilmer – »Varje film om krig slutar som pro-krig«. Han sprider det marknadsekonomiska viruset hur mycket han än skräms av det. Det är samma sak med Martin Scorseses maffiaskrönor eller Scarface (1983) vars skräckvision av kokainkungen blev idealet i hiphopvärlden, krönt av en slogan i filmen: »The world is yours.«

24/7-samhället är resultatet av nyliberalismens seger över 8-timmarsdagen och annekteringen av de emancipatoriska krav som motkulturen under 60-talet slungade mot etablissemanget, satt i verket av det digitala ekosystemet som gör att så många arbetare i prekariatet är på jobbet även när de har ledigt. De minimala fördelar digitaliseringen bibringat övervägs av det som går förlorat, inte minst om man ser till det datateknologin främst används till – chatta, strömma, googla, shoppa – vilket knappast är någon större uppgradering av humanoiderna. Från Sorkins senaste film, den i all mening kitschartade frihetsfantasin i The Trial of the Chicago 7, löper en blodröd tråd till den virtuella världens reträtt i The Social Network. Psykedelian ersattes av en cyberrymd som fjättrade användare och arbetare ännu mer. Kapitalet slukade allt. Och resultatet talar sitt tydliga språk. Zoonotiska sjukdomar. Psykosomatiska åkommor. En hotande klimatkatastrof. En katatonisk sentimentalitet.

Den uppkopplade zombien

Donald Trump är egentligen inte obscen i sina vulgära attacker på det ena och det andra, påpekar Slavoj Žižek i sin senaste bok, Hegel in a Wired Brain (2020). För detta är en verklighet vi vant oss vid genom den dagliga dosen av oanständigheter på (a)sociala medier. Det finns en logik bakom hans obsceniteter, det som hans väljare också dras till, hur förnuftsvidrig den än ter sig för andra. Efter att Francis Fukuyama presenterade Hegel som filosofen vid historiens slut, den som visade fram kapitalismen som den bästa sociala och politiska formen, väcker Trump historien till liv på nytt genom populistiska konflikter och ideologiskt inbördeskrig. Av den anledningen måste vi betrakta hans »seriösa« uttalanden som de genuint obscena, menar Žižek, det vill säga undergräva Trump via hans kommentarer om ekonomiska åtgärder och försäkringar om att USA minsann är världens bästa land. Hans vulgariteter maskerar dessa mer grundläggande obsceniteter, skriver Žižek, och tillägger i en referens till Marx-bröderna: »Trump beter sig och ser ut som en skamlöst obscen politiker, men vi ska inte bedra oss av detta: han är verkligen en skamlöst obscen politiker.«

Faktum är att Trump är mer lik oss själva än vi vågar inrymma, barrikaderade som vi är bakom vår skärm där boven bakom urartningen på nätet – en fråga som döljer internets egentliga problem – alltid är någon annan, inte vi själva. Den uppenbara lösningen, vilket dokumentären The Social Dilemma (2020) gång på gång betonar, är att belysa problemen med (a)sociala medier för att så mycket som det går begränsa deras användning (eller, i likhet med hur man förbjuder en viss typ av reklam, skadliga produkter eller droger, avveckla den infrastruktur där det är användarna som ovetande säljs till tredjehandsparter). Intervjupersonerna i filmen, hjärnorna bakom dessa senkapitalismens största uppfinningar, är själva minst sagt kritiska till vad de åstadkommit. Klart är också att det som drev dem till att göra användarna till föremål för datainsamling var en enda sak: pengar. Massor av pengar. Mer pengar än några andra företag i historien tjänat. Och vad får användarna för det?

Hjärnans cykel var det första steget mot det slutgiltiga utträdet ur historien, den punkt då människorna vände ryggen mot livet på planeten och trädde in i tillvaron som virtuell zombie. Covid-19 är en skuggsida av den virtuella gemenskapen, en global värld sedd i ett groteskt ljus där kapitalismens infekterade blodomlopp träder fram, från mina fingertoppar ända in i Trumps hjärna. I det ligger också ett hopp, kanske det enda möjliga: att använda pandemin i en medvetandeförändring av den redan långtgående c-kapitalismens utbredning. Sjukdomen som sådan avtar inte, tvärtom kommer den bara att bli värre när ekosystemet gradvis säger sitt. Men det ekonomiska kretsloppet kan kortslutas, det går att rubba och säga nej till nätverket. Om allt är uppkopplat – cyberrymden under min hud förenad med en fjärils i Mexiko – går det att vända desillusionen vi omges av till ett vapen mot systemet. Hur dödar man en zombie? Man förstör hjärnan. Avaktiverar systemet. Genom att slå ut kommunikationskanalerna och motverka det kapitalistiska viruset kan man börja på nytt.

Europa

Vagant er et skandinavisk tidsskrift for kritikk og essayistikk. Tidsskriftet har litteratur som utgangspunkt, tar for seg alle kunstarter og rommer også idédebatt og kulturjournalistikk.

Redaksjonen utgir fire numre i året, i tillegg til ukentlige oppdateringer av nettsiden. Første nummer utkom i 1988. Siden 2017 utgir redaksjonen tidsskriftet på egen hånd. Vi oppfordrer alle lesere til å tegne abonnement på papirutgaven.

Vagant redigeres etter Redaktørplakaten, og er medlem i Eurozine og Norsk tidsskriftforening.