Nye netteksklusive tekster hver uke. Tegn abonnement og få fire papirutgaver i året

25 år av ömhet

Tal till Stig Sæterbakken vid hans 25-årsjubileum som författare, den 29 september 2009.

Tidligere publisert i Vagant 4/2009.

Jag är din svenske förläggare. Orsaken är min tidigare flickvän, författaren Gabriella Håkansson. Hon älskar dina böcker. Hon har skrivit åtskilliga essäer och artiklar om ditt författarskap. Hon övertalade mig att ge ut din roman Siamesisk på svenska 2002, på samma sätt som hon övertalade mig att ge ut Nikanor Teratologens romanFörensligandet i det egentliga Västerbotten några år tidigare.

Hon var tvungen att övertala mig, för jag var ovillig. Till att börja med stämde inte dina texter överens med förlagets inriktning på erotiska, våldsamma, extrema klassiker. Men där fanns också något annat som hindrade. Jag tror att jag redan då anade att du och jag är alldeles för lika.

Jag har verkligen försökt att kämpa emot. Du har angripit mig gång på gång. Jag vill inte. Vi är alldeles för lika. Vi har båda två en bakgrund i surrealismen, i småstadens subkultur, i new wave och industrimusik. Vi älskar Joy Division, Throbbing Gristle och Antony & The Johnsons. Vi läste Edgar Allen Poe som barn. Vi älskar den svartaste humorn, vi har dyrkat våldet, fasan och äcklet. Vi har skrattat åt Hitler. Du presenterades för litteraturen genom en bokälskande arbetarklassmorfar. Jag presenterades för litteraturen genom en bokälskande arbetarklassmormor. Vi är i stort sett lika gamla. Vi har två döttrar.

Vi är helt enkelt för lika. Så jag säger nej. Du vägrar ge dig. Jag säger ja. Jag ångrar mig och säger nej. Du säger: även om du refuserar mig kommer jag alltid att vara en Vertigoförfattare. Jag säger ja. Vi skiljer oss och gifter oss och skiljer oss igen.

Det finns en scen i filmen Se7en där Brad Pitts äldre kollega Morgan Freeman berättar för dennes fru Gwyneth Paltrow varför han valde att aldrig skaffa barn med sin käraste eftersom världen är en allt för ond plats. När han får reda på att Paltrow är gravid, ger han följande råd:

I made the right decision. But there’s not a day that passes when I don’t wish that I had made a different choice. If you don’t keep the baby … I mean … if that’s your decision … Don’t ever tell him that you were pregnant. But if you choose to have this baby, you spoil that kid every chance you get.

Jag och Stig kan inte förmå oss att abortera våra barn. Kanske ångrar vi det varje dag. Men nu måste vi försöka skämma bort dem så mycket vi kan. De här böckerna är visserligen en pervers avkomma av ett dysfunktionellt äktenskap, och de far illa i en ond värld, men vi gör ändå vårt bästa och ger dem så mycket ömhet och kärlek vi har.

I våras gav jag ut din tredje roman på Vertigo: Osynliga händer. Jag kan inte ljuga: jag började med att säga nej. Faktum är att det var Bonnierfolket som övertygade mig när de sa: Bra, du kan ge ut Stigs svåra böcker, så kan vi ge ut de lite mer tillgängliga. Jag blev tillräckligt rasande för att säga ja.

Men jag kämpade emot. När det kom till texten själv, retade jag mig på den vanligaste tropen i din stil: dina omtagningar, upprepningar, variationer på variationer. Måste du verkligen säga samma sak fyra gånger i varje stycke? Men gradvis har jag förstått att detta är en hypnotisk teknik, den är till för att bryta igenom våra försvar, den är ett rituellt mässande:

… allt hon sa hade ett avskyvärt drag av spegelfäkteri, av inrepeterade repliker, av tirader, av upprabbling: hon hade sagt allt detta förut, hon hade sagt det hundra gånger förut, hon hade överöst mina kolleger med det varje gång hon hade fått chansen, varje gång någon av dem hade kommit inom räckhåll för henne.

Till skillnad från dig är jag formad av hårdkokt prosa, jag älskar Hammett och Spillane, och dina omtagningar får mig att skrika: kom till saken! Sätt punkt! Men jag inser samtidigt att det inte finns någon sak. Det finns ingenting, inget Ting. Det finns bara detta tomma skrik, denna malande röst som kan förefalla meningslös och ständigt förfaller till en bitter humor. Och som den storartade humorist du är, skrattar du aldrig.

Dina upprepningar är som i skräckfilmen där vi dödar monstret, det ringer på dörren och där står det igen; vi dödar det, det ringer på dörren och där står det igen. Monstret ger sig aldrig. Och du, Stig Sæterbakken, är monstret.

Vi människor klagar ibland över isolering, ensamhet, alienation. Vi säger oss sträva efter en ökad livskänsla, efter intensitet, efter starka känslor. Vi vill ha mer verklighet. Men när denna verklighet angriper oss, när flygplanen träffar tvillingskraporna, när Edwin stoppar ännu ett tuggummi in i sin tandlösa mun, när kroppen såras av metallen, då vill vi inte ha något annat än illusioner, drömmar, fördomar.

Den litterära vägen till Tinget går genom meningslösheten, när vi yra av Sartreanskt äckel snuddar vi vid denna sak, detta Ting som psykoanalysen kallar det Reala. Det avslöjar för oss att vi är verkliga, att vi är ting i en tingslig verklighet, att vi existerar. Och detta är ett sår, det är det mest fruktansvärda och smärtsamma. Skriften kan i sina mest extrema ögonblick föra oss fram till denna avgrund, det antar då traumats form.

Det ögonblick då vår älskade blir ett ting under våra smekningar, då våra kärleksord klingar tomt, då våra kroppar blir meningslösa objekt, kommer ensamheten att vara förödande. Och du drar dig inte för att påtvinga oss denna erfarenhet genom dina texter. Det är samma fasa som vi känner i våra värsta mardrömmar:

Någon knackar på min axel.
Jag vänder mig om.
Det är ingen där.
Det är jag själv som har knackat.

Du har i tjugofem år kämpat tappert mot alla slags angrepp, mot alla hycklarna, moralisterna, prästerna, dumskallarna, konformisterna, alla de som utpekar dig som en demon, som en provokatör. Och du har försvarat dig på tusen sätt mot anklagelserna.

Du har sagt att ditt skrivande är en utforskning av samhällets gränser, av moralens funktionssätt. Du har sagt att du vill skaka om läsaren, visa på ambivalenserna. Du har sagt att du slåss mot fördomar och stelnade attityder. Du har sagt att du vill förändra världen och förändra människan. Du har sagt att du skriver för att rena dig och läsaren, i en katharsis som ska förädla oss.

Men du ljuger.

Dina kritiker har nämligen rätt: du är en demon. Du vet inte varför du skriver. Du kan bara inte låta bli. Jag tror att dina försvarstal, ditt insisterande på att vara en snäll människa, är ett försök att dölja ett grundläggande faktum:

Som alla författare vill du förstöra världen och förinta människan.

Du skriver för att slita i stycken. Du är Sofokles: det finns ingen mening i Oidipus lidande, i incesten, i de utpetade ögonen, i det oändliga lidandet. Du är Dostojevskij, minus det pinsamma efterordet till Brott och straff. Det är litteratur där allt helt enkelt går åt helvete med en sådan kraft att vi knuses.

Det har ofta sagts att du intresserar dig för det onda och det goda, det moraliska. Men du har själv skrivit att «begreppsparet ondska och godhet kan visa sig vara mänsklighetens största bluff sedan kristi himlafärd». I grund och botten och helt vulgärt är ondskan det som gör ont, det som smärtar, det som gör att det molar, värker och ömmar. Ingenting gör så ont som en ömhet som döljer en vässad kniv.

Dina monologers hypnotiska mässande gör oss försvarslösa så att du kan angripa oss. Du lurpassar i mörkret och slår oss medvetslösa, du binder oss i källaren och torterar oss, du tvingar dig på oss med ett närmast psykopatiskt, monologiskt lugn som väcker en ohygglig fasa men också en ohygglig kärlek.

Dina monologer skadar. Du försöker vidröra våra oskyddade hjärtan. Du är elak. Ditt författarskap är en förintelse, en naturkatastrof. Men det som skiljer dig från de flesta av de författare som förpestar det helvete på jorden som kallas «bokbranschen» är att du erkänner skrivandet för vad det faktiskt är: en förintelse av kosmos.

De mässande monologerna började med Siamesisk. Du sa efter Kapital att det var din sista monolog, på samma sätt som du efter var och varannan av dina böcker har hävdat att «detta är min egentliga debut». Men monologerna fortsätter i Besøket och Osynliga händer. Och de fortsätter i din nya roman Ikke forlat meg trots att den är skriven i du-form. Det är som när Teratologen skrev aforismsamlingen Apsefiston och kallade sig själv för «den». Det förändrar ingenting. Själva det faktum att du inte är identisk med det «jag» som talar gör rösten bara så mycket farligare.

Du, Stig Sæterbakken, är en våldsman, en pedofil, en seriemördare, du är Hitler. Men det är faktiskt alla de krälande, urusla bestsellerdeckarförfattarna också. Det är bara det att de inte erkänner det. Därför är det de som är fascisterna. De placerar ondskan på andra sidan, de reser murar och stängsel, de bekräftar det sämsta i människan.

Du har sagt att du vill undvika det allt för groteska. För du vet att det inte gör tillräckligt ont, det skadar inte tillräckligt mycket, det får läsaren att värja sig, vända bort blicken, och du vill ta sig in genom våra ögon, in i våra hjärnor och våra hjärtan med förhärjande kraft.

Du accepterar att du gör oss illa, att du skadar oss, att du sprättar upp oss, att du får oss att gråta. Du accepterar det eftersom det är vad du själv väntar dig av litteraturen. Du erkänner dig skyldig till ett oförlåtligt brott. Du kan skylla på litteraturen, du kan hävda dess distans, du kan påstå att den är en frizon. Men nej, du har förbrutit dig mot viktiga paragrafer i avtalet som ska låta litteraturen vara underhållning. Du angriper läsaren.

Det finns andra som förbryter sig mot det. Det finns dagboksromanerna med de verkliga namnen, uthängningarna, utskämningarna. Men det är skräp. Det är löjeväckande. Det skapar mer illusioner än det river sönder. De grundas på illusioner om jaget och språket.

Ditt kontraktsbrott är mycket allvarligare. Du föraktar nämligen inte läsaren. Du respekterar din fiende. Du vet att kampen är på liv och död. Du ägnar dig åt vad Chantal Mouffe kallar agoni: en sympatisk antagonism, en kärleksfull misantropi. Dina påhittade karaktärer med sina galghumoristiska, bittert nostalgiska, svagsinta monologer för läsaren närmare Tinget och därmed närmare en absolut skräck.

Du började ditt författarskap som surrealist. Det var slump, det omedvetna, automatisk skrift, floder av metaforer. Efter Det Nye Testamentet tog det slut. Kanske förstod du då att detta våld inte är tillräckligt, att det avtrubbar. Du ville skada så mycket djupare. Efter några år pånyttföddes ditt författarskap med Siamesisk.

Romanen var en vändpunkt: Edwin är bara en kropp som släpper igenom allting. Det är fortfarande surrealismens ideal, det är de kommunicerande kärlen, det är den automatiska skriften, det är det omedvetnas diktat, där yttre och inre upphör att vara motsatser. Men formen är en helt annan.

Denna erfarenhet har förvandlat ditt skrivande. Du är fortfarande Edwin och Sauermugg, du har öppnat dörren till kaos en gång för alla och vägrar stänga den. Du kan ösa ur denna källa nu, ett orent, frätande vatten, från en plats bortom all kontroll och självbehärskelse.

Så, för ett par år sedan, skrev du vad du själv har kallat din första «onda» bok:Osynliga händer, en text som lämnar läsaren nedsmutsad och förvirrad. Din litteratur är nu inte längre en frizon. Från surrealismen och Bataille med deras idéer om att befria fantasin, befria poesin, befria litteraturen har du gått vidare via en serie sammanbrott och genombrott och tvingat litteraturen tillbaka till världen, in i världens kött, med en förödande kraft.

På tal om kraft: Jag behöver knappast nämna att du är en man. Behöver vi lägga ett genusperspektiv på dina texter, på intervjuerna, på det all-male författargalleri du hänvisar till? Sterne, Strindberg, Ibsen, Beckett, Céline, Handke, Dostojevskij, Burroughs, Bernhard, Le Clézio, Enqvist, Gombrowicz, Bataille och de andra i ditt arkiv? Du är helt enkelt en karl. Det är inte mycket att säga om det. Jag orkar inte låtsas.

Men dessa manliga texter med sina ensamma, talande män gör något som den traditionella mannen inte får göra: de erkänner sin svaghet, sin maktlöshet, sin brist på kontroll. Du har gång på gång försökt bygga världar, men de rasar sönder. Du lever i ruiner av ofullbordade jätteromaner. I din karlaaktiga omnipotens försöker du resa monument, men de faller i spillror över dig, och kvar finns bara en malande röst. Och genom dina misslyckanden har du vunnit min kärlek.

För oavsett genus och patriarkat exkluderas ingen av dina texter. Kafka läses av unga flickor och gamla män, japaner och latinamerikaner. Det beror inte på någon universalitet utan tvärtom: det beror på något mycket privat, en form av vänskap.

Jag tror det är en en litterär version av Norrmalmstorgssyndromet. Dina texter väcker kärlek till förövaren, dvs upphovsmänniskan. Läsaren är kidnappad, bunden, men ändå älskar hon den maskerade brottslingen, därför att han tar en risk tillsammans med henne. Det skapar kommunikation, en livsfarlig, ojämlik, ohygglig kommunikation. De gråter tillsammans, de lider tillsammans. Att han hotar att döda henne tycks bara bidra till gemenskapen.

Kanske, fast det tar emot att erkänna det, kanske finns det rentav något försonande i att tänka eller känna att den som gör detta med mig delar denna upplevelse. Kanske är det den särskilda sorts vänskap som en läsare kan känna med en författare.

Du är ond, därför att du gör ont: du gör oss äcklade över oss själva, du tvingar oss att gråta i skam och förtvivlan över skönhetens sprödhet. Du tvingar oss att leva genom att ställa oss öga mot öga med våra nederlag. Du tvingar oss att älska genom att om och om igen bevisa att det är omöjligt.

Det är ingen slump att du i Ikke forlat meg skildrar en tonåring. Du liksom jag drogs på den tiden till fasan, äcklet, smutsen. Jag tror vi båda två ofta har undrat varför, och kanske kommit fram till samma slutsats. Vi dyrkade dem för att de var verkligare än den så kallade verklighet vi levde i. I ungdomen finns drömmar som aldrig kan tillfredsställas, längtan som är livsfarlig därför att den hatar alla begränsningar.

Du är en ärkeromantiker eftersom du alltid vill närma dig den oändliga drömmen och samtidigt utpeka dess omöjlighet. Din kärlek sliter i stycken. Din ömhet sliter upp sår. Din njutning sliter oss från varandra. Det är en värld som befinner sig långt bortom modernismens tro på poesi, kärlek och frihet.

Men till skillnad från romantikerna gör du samtidigt ett seriöst försök att bryta igenom isoleringen, du dröjer inte vid den romantiska självmedvetenheten om längtans omöjlighet, du har genom en serie sammanbrott och genombrott nått fram till ett våld som slår igenom de hårda skalen.

Du har fått mig att vämjas över mig själv. Du har fått mig att gråta. Du har gjort mig så mycket ont. Jag älskar dig.

Avatar

Carl-Michael Edenborg